Nu är det blå skåpet så fullt av skit att väggarna bågnar.

Jag vill börja med att be om ursäkt för språket som kommer att användas i detta inlägg, men för att beskriva det kuklösa as som irriterar mig idag har jag svårt för att hålla tand för tunga. Detta skrivs i stridens hetta och innehåller troligen saker som skulle få mig sparkad och åtalad om jag nämnde den berörda partens namn. Vilken tur att jag kan referera till personen i fråga på diverse mer kreativa sätt än att kalla denne vid namn. Förklaring följer. Min chef och min flickväns chef har uppenbarligen gett sig fan på att vi ska säga upp oss. De sänkte Idas tjänstgöringsgrad med 25% utan förvarning. Detta är något som jag hoppas att facket kommer att tycka illa om såvida inte Kommunal känner för att vara nästa mål i min verbala massaker. Min tjänstgöringsgrad sänktes bara med 8% men lades om så jag inte får det OB-tillägg som jag tidigare använt till såna trivialiteter som bensin, hygienartiklar och möjligen, om jag har tur någon månad och har jobbat extra, en liten grogg. Sammanlagt har de sänkt vår gemensamma inkomst med mellan 7 och 8 kilopix per månad. Som det ser ut för tillfället kommer vi inte att ha råd att betala hyran nästa månad. Allt detta helt utan förvarning. Om de hade sagt till i förväg så hade jag i alla fall fått chansen att andas in nog mycket luft för att förklara precis hur långt upp i tarmen de kunde trycka det här jobbet och hur man handskas med avskum som dem där jag kommer ifrån. Jag har även förklarat att det inte är en bra idé att bjuda mig på nästa personalfest i och med att jag skulle må jävligt mycket bättre av att supa mig full och slå någon på käften samt att jag ser rött när jag vistas i samma rum som det skensympatiska praktarslet till chef min flickvän har. Å andra skulle jag vilja se minen på dennes ansikte när jag förklarar att jag inte slår vederbörande på käften enbart av vrede utan också för att jag med rådande schema får en högre levnadsstandard innanför murarna.
Inte nog med detta. De har lyckats reta upp mig på åtskilliga andra sätt. När jag och Ida började på företaget sa hennes chef (som då också var min chef) att de inom detta företag värnar om att man har ett liv utanför arbetet också och fick ett löfte om att de skulle ordna så att vi var lediga samma helger. När man jobbar varannan helg kan man tycka att de ska ha nog med sunt jävla folkvett att lägga så att man är ledig tillsammans som ett par. Med rådande schema har vi var sjätte helg ledig tillsammans. Om man förstås inte räknar med det faktum att jag har ett jobb till. Om man lägger ihop dessa scheman ser man att jag och Ida har en ledig helg ihop var artonde vecka. Det är inte fullt tre lediga helger tillsammans per år. Jag frågade Idas chef om detta verkligen var rimligt. Om denne skulle vilja ha en sådan situation med sin respektive. Chefen svarade 'Självklart inte". Vad är det som jag har gjort för att antyda att jag inte vill kunna åka med min flickvän och träffa min familj oftare än var fjärde månad? Inget svar. Idas chef skyllde ifrån sig på min närmsta chef som hade jag talat med bara en timma tidigare. Min chef skyllde allting på Idas chef.
Ursäkta att jag skriver allting så krångligt, men jag anstränger mig för att inte nämna namn eller kön på cheferna. Inte ett han, hon, honom, hennes eller något annat olämpligt pronomen här inte.
Utöver det jag nämnt hittills lyckades Idas chef göra mig heligt förbannad på ännu en nivå när denne gick ut och förklarade för hela Idas personalgrupp (när de påpekade att ingen var nöjd med schemat) att detta schema gäller och om man inte gillar det får man säga upp sig. När då schemat är ändrat till dagen efter för att tillgodose behov av två av de tolv anställda är det något som är käpprätt åt helvete. Detta började jag inte ens att ta upp med den jävla idioten eftersom jag var alldeles nog nära att relokalisera det självgoda leendet som satt på vederbörandes läppar
till dennes lungor och lämna rummet småskrattande, avskedad och med tandavtryck på högerhandens knogar.
Det jag däremot hann med att förklara innan jag inte stod ut med fanskapets närvaro mera var att jag inte accepterar någon av de ändringar som genomförts. Jag fattade mig väldigt kort. Jag rabblade upp all skit som har kastats på oss, lade till att jag har fått erbjudanden från andra arbetsplatser som känns mer och mer lockande och gav honom två ord: "Fixa det". Jag sa det inte som ett förslag eller ens en order. Det var ett konstaterande och med tanke på uttrycket i chefens ansikte tror jag att det jag sagt hittade ett fäste i den föråldrade fettmassa vederbörande väljer att kalla sin hjärna.
Vad händer nu då? Jo, om inte kraven från vår sida möts och jag får en jävligt stor ursäkt av de berörda parterna kommer jag att påpeka alla fel jag har sett på detta skämt till företag (Till exempel att de på datasidan lämnat åtskilliga bakdörrar öppna som vilken halvskicklig hacker som helst skulle kunna utnyttja ganska friskt) innan jag torkar med i arslet med anställningsbeviset och drar till Norge. Dock inte före jag skrivit en rejäl insändare till de lokala tidningarna om hur företaget i fråga behandlar sina anställda.
Tänka sig att jag för inte allt för länge sedan ansträngde mig för att hjälpa dem med att hitta igen servern som stals vid inbrottet på kontoret. Under första året jag var anställd jobbade jag varenda storhelg. Jag gav upp värdefull tid med min familj för att jobba dubbelskift över påsk, jul, nyår, midsommar och alla de andra. Tacken för detta är sänkt tjänstgöringsgrad och var artonde helg med flickvännen. Tänk om jag hade hittat den satans servern åt dem. Man hade väl belönats med att ens familj blir gängvåldtagen av inhyrda blockmongon samt att man själv tvingats genomlida ett triathlon av tumskruvar, elchocker och vattentortyr där målgångsskottet är från vaktstyrkan som fulländar arkebuseringen. Fy fan vilken tur att man inte vet vem som stal servern även om jag, om jag skulle träffa honom idag, skulle kyssa honom.
I morgon blir en hektisk dag. Då ska vi ringa facket och fråga om de verkligen får ta bort så mycket tid utan att förvarna. Utöver det kommer min chef att ringa och be om en förklaring till att jag bad vår gruppledare att vidarebefodra detta meddelande bokstavligen: "Anledningen att jag inte reagerade på den schemaändring du gjort var att jag inte såg att du tagit bort all den OB-ersättning jag normalt sett lever på. Jag trodde helt enkelt inte att du var fullt så dum att du trodde att jag acceptera sån skit."
När vederbörande hör det kommer troligen helvetet att braka lös telefonmässigt. Jag kommer att fastställa att jag inte kommer att tala med någon över telefon utan att om det är något de är redo att diskutera är jag villig att sätta upp tid för ett möte. Jag föredrar att inte handskas med idioter och lögnare över telefon av samma anledning som jag föredrar att inte vända ryggen till en psykopat. Man vill ha dem framför sig så man kan hålla koll på vad fan de sysslar med.
Detta är bara en bråkdel av det jag känner för att få sagt men det enda som återstår är väldigt svårt att sätta ord till. Det skulle uttryckas i form av ett avgrundsvrål som resonerar med den lilla del av ryggraden som får vartenda hårstrå på kroppen till givakt. Ett vrål som inte bara hörs eller känns utan som upplevs. Reptilhjärnan säger åt kroppen att springa så fort som det bara går i motsatt riktning när vrålet utstöts och, inte helt olikt tillfället då ett däggdjur dör tappar tarmen all muskelkontroll och töms okontrollerat. Uttrycket "To shit yourself with fear" har verklighetsankring.
Det är dessa små problem som brytt min lilla låginkomsttagarhjärna i en vecka. Nästa vecka kanske jag tar mig an situationen i Mellanöstern, Kinesiska statens censur eller världssvälten. Det är å andra sidan ungefär lika troligt som att jag jobbar kvar åt samma företag nästa år.