Jag har nog tänkt softa ett tag först. I och med att jag gick till facket startade jag en intressant serie händelser som i slutändan resulterade i att Ida fick välja och vraka när det gäller schemat. En smärre bieffekt var att jag själv fick sparken. Detta är å andra sidan irrelevant. Vi kommer till varför om en liten stund. Idas framtid är säkrad och det var att detta hamnade i obalans som egentligen fick mig att bli förbannad till att börja med. Jag har anmält mig som arbetssökande på arbetsförnedringen och väntar på mitt anställningsbevis för det gågna året från gänget på kontoret på mitt förra jobb. Om jag vore en troende man skulle jag troligen utbrista "Gud så skönt det känns att kalla det mitt FÖRRA jobb!", men med tanke på att jag i det närmsta är militant ateist försöker jag använda kraftuttryck som inte har något med mytologi att göra. Det tar kål på de flesta svenska svordomarna men jag har (på grund av min kreativa natur, samt det faktum att jag snart varit arbetslös i en vecka) hittat en lösning på problemet. Jag använder för det mesta samma kraftuttryck, men jag använder dem med avsmak för de idioter som väljer att leva sitt liv efter en sagobok.
Jag känner att vi har hamnat lite på sidospår. Åter till anledningen att mitt omedelbara avsked är av ringa betydelse. Dels är det för att jag tidigare har försökt få sparken därifrån utan framgång. Dels är det för att jag inte vill jobba för ett företag som behandlar sin personal på detta vis. Mest är det för att jag "råkade" ha mobiltelefonen på inspelning under ett väl valt samtal där det utrönades att jag fick sparken för att jag gick till facket. Det skulle nog de godhjärtade människorna på kommunal skratta sig fördärvade åt om de hörde. Åtminstone om de är lika skenheliga som undertecknad. Jag funderar på att rulla ner till kommunals kontor imorgon och tala litegrann med dem. Denna punkt är (som vi tidigare understrukit) egentligen bara en låda med fem öres smällare att lägga till i den hög av ammunition som vi redan har lagrat. I och för sig kan jag vänta med att skicka in soldaterna tills de är kärnvapenbestyckade. Jag har en hjärna som kan lura fram de mest geniala sätt att få de som förtjänar det att sitta i det klister de kokat. Det är bara det att jag hittills inte velat använda den mot något så stort som ett företag. Jag har inte varit säker på att den har haft nog hävstångseffekt för att lyfta bort företaget från planetens yta. Det är jag å andra sidan inte nu heller, men jag tror att jag ska kunna skapa en (från företagets sida) relativt oroande dominoeffekt som bör vara rolig att bevittna utifrån och eftersom det är där de har satt mig så har jag bildligt talat platser så nära scenen att jag kan se aktörernas missprydande hårväxt sticka fram genom trikåerna.
Det min hjärna kokat ihop denna gång har jag inte tänkt förklara just nu dels eftersom jag föredrar att överraska, men även för att jag är för trött för att förklara. Klockan är tjugo i två och jag känner för att sova en stund. Jag ska nog vid närmare eftertanke spara besöket till kommunal till på onsdag. Då fyller jag 25. Det kan vara trevligt med en födelsedagspresent i form av en spark i röven till min gamla arbetsgivare.
Det jag i rättvisans namn bör nämna innan jag slutar är att min förra chef sa att han kanske hade ett annat jobb åt mig och att han skulle höra av sig på måndag förmiddag. Det synar jag. Klockan är för fan tisdag nu. Jag har redan tappat allt förtroende för företaget i stort så jag kan inte säga att jag är förvånad, men det har fått mig att inte sky några medel (inom lagens ramar) för att få dem att svettas. Dessutom är det ju så att om jag inte har något jobb att hämta hos dem så har jag ingen anledning att inte bränna alla broar och hänga ut dem i pressen. Om nu tidningarna har något intresse av ett företag som behandlar sina anställda på det vis jag tidigare beskrivit. Med tanke på hur lite de verkar ha att skriva om kan det till och med hamna på förstasidan.
Nåja. Nu ska jag ta och räkna in fåren för kvällen och tänka ut något fyndigt att säga till min förra chef om han behagas att ringa i morgon.
måndag 20 oktober 2008
torsdag 2 oktober 2008
Natten lägger sig över slagfältet
Den invaderande armén drar sig tillbaka. För tillfället slagna släpar de med sig sina döda och skadade genom skyttegravarna. Men gudarna vet att de under natten kommer att planera ett slugare anfall för att lyckas slå ut den lilla bunker som för tillfället bebos av två mycket trötta, men lättade soldater.
En hyfsad liknelse, men jag är efter denna vecka slutkörd i huvudet och har inte nog med energi till att spåna fram något bättre. Vi vann. Vi var taktiska, sluga, tålmodiga och framför allt förbannade.
Dråpslaget vi fick in idag var avgörande och hade inte kunnat skötas bättre av någon med doktorsgrad i psykologi. Ida ringde till kontoret och bad om hjälp att fylla i papprena till A-kassan för att kunna stämpla upp till fulltid efter det nya schemat. De undrade om vi kunde komma in. Jag nappade direkt eftersom det visade sig att mitt anställningsbevis inte lämnat kontoret heller (hmmm... undrar varför...) och jag kunde passa på och hämta det i samma sväng. Väl inne på kontoret fick vi hjälp av en väldigt glad och sprallig människa som vi haft kontakt med tidigare och tycker väldigt bra om. Medan Ida fick hjälp med att fylla i blanketten småpratade vi om vad det var som fick henne att behöva den till att börja med. Jag var fåordig men konkret och "råkade" nämna att vi talat med facket om detta och att de inte alls var glada över situationen på åtskilliga punkter. Tanken bakom detta var att informationen skulle få sitta och pyra hos denna trevliga kontorist tills någon av cheferna återvände till kontoret och sedan brisera som en vätebomb i en stad tillverkad av wellpapp. Jag kommer troligen att be denna trevliga kontorist om ursäkt för att denne användes som en bricka i min omgång av Risk (eller command and conquer för den yngre generationen). Det är det enda jag egentligen skäms för i hela denna smärtsamma process eftersom jag inte gillar att dra in civila utomstående på slagfältet, men nöden har ingen lag när det gäller verbal gerillastridsföring. Det viktiga i sammanhanget är att det tycks ha fungerat. När vi lämnade kontoret såg vi Idas chef svänga in på sin parkering. Jag gissar att vår spralliga kontorist nämnde för chefen att det nog kan vara dags att göra något åt situationen eftersom de här två verkar mena allvar. De har till och med kopplat in facket. Vi hade nämligen inte ens hunnit hem innan Idas chef ringde och bad om ursäkt för allt som inträffat och förklarade att de gjort fel och skulle ställa allt till rätta så fort som möjligt. Jag svarade med väldigt bestämd röst att en ursäkt duger inte till mycket. "Jag har knappt sovit på tre dygn och mitt magsår har kommit tillbaka avv all den jävla stress ni satt oss igenom och du ber om ursäkt. Tänk om." Vi kommer att kompenseras för den oläglighet de satt oss i, samt att de inte kommer att göra fler misstag. Det var inte ett krav från min sida. Det var ett konstaterande, vilket jag också förklarade med bestämd röst. Jag tror inte att våra chefer har nog med stake att försöka sig på något liknande inom någon snar framtid.
En intressant effekt av hela denna procedur är att jag verkar ha fått min gruppledare i personalgruppen emot mig. Hon tycker inte att förändringarna blev gynnsamma för gruppen. Hon försökte dessutom få mig att känna mig skyldig för att jag gjort som jag gjort och för att de andra i personalgruppen inte får mera arbetstid. Låt mig sammanfatta. Jag ska alltså känna mig skyldig för att jag inte lät någon som knappt har jobbat i en månad stjäla mina nattskift när jag jobbat på samma arbetsplats i 1½ år. Det lät ganska fånigt i mina öron så jag valde att inte bry mig om det. Om jag ska vara tvungen att må dåligt för att jag inte lämnar förtur åt någon som står sist i kön när konsekvenserna av detta vore att jag skulle tvingas lämna hus och hem har det gått jävligt snett någonstans längs vägen.
Hur det nu än är så har vi vunnit striden, men de kommer att försöka igen. Det ser man på historien. Tyskarna försökte två gånger. Misslyckades dock bägge gångerna och har nu degraderats till ett gäng sexuellt avvikande tjockisar i lederhosen och med konstig musiksmak (inget ont om tyskarna för den delen, eftersom det enda som gör mig till något annat än en tysk i denna utsago är att jag inte äger ett par lederhosen). Förhoppningsvis kommer vi att vinna även nästa slag och få dem att förstå att vi har mäktiga allierade. Om vi inte vinner nästa slag kommer vi antingen att (bildligt talat) tvingas lära oss tyska eller flytta till en annan planet.
En hyfsad liknelse, men jag är efter denna vecka slutkörd i huvudet och har inte nog med energi till att spåna fram något bättre. Vi vann. Vi var taktiska, sluga, tålmodiga och framför allt förbannade.
Dråpslaget vi fick in idag var avgörande och hade inte kunnat skötas bättre av någon med doktorsgrad i psykologi. Ida ringde till kontoret och bad om hjälp att fylla i papprena till A-kassan för att kunna stämpla upp till fulltid efter det nya schemat. De undrade om vi kunde komma in. Jag nappade direkt eftersom det visade sig att mitt anställningsbevis inte lämnat kontoret heller (hmmm... undrar varför...) och jag kunde passa på och hämta det i samma sväng. Väl inne på kontoret fick vi hjälp av en väldigt glad och sprallig människa som vi haft kontakt med tidigare och tycker väldigt bra om. Medan Ida fick hjälp med att fylla i blanketten småpratade vi om vad det var som fick henne att behöva den till att börja med. Jag var fåordig men konkret och "råkade" nämna att vi talat med facket om detta och att de inte alls var glada över situationen på åtskilliga punkter. Tanken bakom detta var att informationen skulle få sitta och pyra hos denna trevliga kontorist tills någon av cheferna återvände till kontoret och sedan brisera som en vätebomb i en stad tillverkad av wellpapp. Jag kommer troligen att be denna trevliga kontorist om ursäkt för att denne användes som en bricka i min omgång av Risk (eller command and conquer för den yngre generationen). Det är det enda jag egentligen skäms för i hela denna smärtsamma process eftersom jag inte gillar att dra in civila utomstående på slagfältet, men nöden har ingen lag när det gäller verbal gerillastridsföring. Det viktiga i sammanhanget är att det tycks ha fungerat. När vi lämnade kontoret såg vi Idas chef svänga in på sin parkering. Jag gissar att vår spralliga kontorist nämnde för chefen att det nog kan vara dags att göra något åt situationen eftersom de här två verkar mena allvar. De har till och med kopplat in facket. Vi hade nämligen inte ens hunnit hem innan Idas chef ringde och bad om ursäkt för allt som inträffat och förklarade att de gjort fel och skulle ställa allt till rätta så fort som möjligt. Jag svarade med väldigt bestämd röst att en ursäkt duger inte till mycket. "Jag har knappt sovit på tre dygn och mitt magsår har kommit tillbaka avv all den jävla stress ni satt oss igenom och du ber om ursäkt. Tänk om." Vi kommer att kompenseras för den oläglighet de satt oss i, samt att de inte kommer att göra fler misstag. Det var inte ett krav från min sida. Det var ett konstaterande, vilket jag också förklarade med bestämd röst. Jag tror inte att våra chefer har nog med stake att försöka sig på något liknande inom någon snar framtid.
En intressant effekt av hela denna procedur är att jag verkar ha fått min gruppledare i personalgruppen emot mig. Hon tycker inte att förändringarna blev gynnsamma för gruppen. Hon försökte dessutom få mig att känna mig skyldig för att jag gjort som jag gjort och för att de andra i personalgruppen inte får mera arbetstid. Låt mig sammanfatta. Jag ska alltså känna mig skyldig för att jag inte lät någon som knappt har jobbat i en månad stjäla mina nattskift när jag jobbat på samma arbetsplats i 1½ år. Det lät ganska fånigt i mina öron så jag valde att inte bry mig om det. Om jag ska vara tvungen att må dåligt för att jag inte lämnar förtur åt någon som står sist i kön när konsekvenserna av detta vore att jag skulle tvingas lämna hus och hem har det gått jävligt snett någonstans längs vägen.
Hur det nu än är så har vi vunnit striden, men de kommer att försöka igen. Det ser man på historien. Tyskarna försökte två gånger. Misslyckades dock bägge gångerna och har nu degraderats till ett gäng sexuellt avvikande tjockisar i lederhosen och med konstig musiksmak (inget ont om tyskarna för den delen, eftersom det enda som gör mig till något annat än en tysk i denna utsago är att jag inte äger ett par lederhosen). Förhoppningsvis kommer vi att vinna även nästa slag och få dem att förstå att vi har mäktiga allierade. Om vi inte vinner nästa slag kommer vi antingen att (bildligt talat) tvingas lära oss tyska eller flytta till en annan planet.
onsdag 1 oktober 2008
En låginkomsttagares återupprättelse
Jag ser den dagen vid horisonten. När arbetarna får anställningstrygghet, lön för arbetade timmar och uppskattning för det jobb de utför. Förklaring följer. Jag har inte sansat mig sedan vredesutbrottet igår, jag har snarare blivit lite slugare och lite mindre brydd. Idag ringde min chef och klagade på mig. Chefen sa att jag i god tid skulle ha lämnat in en protest mot schemat som lagts upp. Jag replikerade med att chefen kanske borde lämna ut schemat i god tid i såna fall. Till exempel de två veckor som står i lagen att det ska lämnas. Jag fick schemat i fredags och det började gälla idag.
Jag blev lite slutkörd av alla argument som flygit mellan oss de senaste dagarna och började tänka att jag orkar rent utav inte med att bråka med de två arslena på kontoret längre. Eftersom de två inte verkar veta hur den andra lägger schemat eller ens vilket schema som ska läggas (ett passande brittiskt uttryck för situationen "They can't tell arse from next tuesday.") tänkte jag att det kan vara bra om någon som vet hur scheman bör ligga tittar på saken. "Vem vet bättre än kommunalarbetarnas riksförbund?" tänkte jag och åkte ner med Ida till stan för att tala med dem. De blev väldigt glada att se oss och bjöd på kaffe och frukt (båda av vilka jag blev tvungen att tacka nej till eftersom all denna förbannade stress har fått mitt magsår att börja spöka igen) och lyssnade på allt vi hade att säga. Till att börja med tyckte de att Ida skulle jobba så mycket som det står i hennes anställningsbevis. Det lät väl ganska rimligt. Sen tyckte de att jag inte borde få jobba 17timmarsskift med 7 timmars dygnsvila. Fair enough. De tyckte även att jag bör få betalt för 17 timmar de gånger jag jobbat så (varannan helg i nästan ett år) och inte för 14 som jag fått hittills. Detta gällde även för nattskiften som varar i 11 timmar och vi får betalt för 8. Hmmm... Den förändringen vore väl acceptabel. De ville även ha kopior av de scheman jag haft hittills vilket jag har skickat till dem idag. Hoppas de blir glada.
Det kommer att bli en trevlig dag imorgon. Min chef har lovat att ringa mig. Jag ser fram emot det. Bara för att få en chans att säga att jag blev less på att bråka med dem och att jag låter någon annan göra det åt mig. Att jag inte kommer att diskutera något med de som står över mig i rang över telefon, utan att de får boka in ett möte eftersom jag är en upptagen man. De borde ju förstå att jag måste hitta något alternativt sätt att försörja mig när de slaktar mig ekonomiskt på det här viset och att det tar ganska mycket av min fritid. Jag kommer även att få en fråga som jag kan tänka mig formuleras ungefär såhär: "Jo, jag hörde att du ville ha en kopia av ditt anställningsbevis hemskickat. Varför det?" Den frågan har jag fyra svarsalternativ till:
1. (The high road): "Nä du vet att vi flyttade ju kort efter att jag blev anställd så det papperet måste ha kommit bort i flytten. Jag upptäckte det när jag städade i mina papper häromdagen.
2. (The "play stupid" cul-de-sac): "Nä jag följde med Ida in till kommunal igår när hon skulle lämna in sitt schema och de ville se vad som stod i mina papper också av nån anledning."
3. (The highway to hell): "Min fackrepresentant sa att det skulle du skita i."
4. (The old dirt track): "Nä jag tänkte att det kan vara bra att ha nåt att torka sig i röven med efter jag har fått spraken för, tro mig, det kommer jag att få."
Undrar vad jag ska välja.
Chefen på mitt andra jobb (som är en kul prick och trevlig att ha att göra med) sa en ganska tänkvärd sak. Han gav som förslag att eftersom de kan ändra min tjänstgöringsgrad utan att konsultera mig borde jag kunna ändra den utan att konsultera dem och inte bryta mot fler regler än vad de har gjort. Jag undrar just vad de skulle säga om jag gick upp på heltid mitt i alltihop.
Den trevliga damen på kommunal gav mig en strimma hopp om återupprättelse (som jag skrev i rubriken). Hon sa att det kan råka bli lite klirr i kassan. Särskilt om det visar sig att företaget retroaktivt måste betala ut tre timmar lön för alla nätter personalen jobbat obetalt. Eftersom mitt schema mestadels har legat nattetid kan det tänkas bli en avsevärd summa pengar. Om det blir så kommer jag att köra till företagets huvudkontor, ställa mig i receptionen och bara le på min lediga tid. Mest så att cheferna får mötas av en nöjd arbetare (vilket jag har svårt för att tro att de sett på länge).
Det vi har mötts av när vi klagat på schemat hittills har varit ett evigt bollande av floskler. "Jag hör vad ni säger och jag ska ha det i åtanke". "Jag ska se vad jag kan göra, men jag kan inte lova något."
Imorgon funderar jag på att slå en smash på de bollar de slagit. "Hör nu vad jag säger. Jag har förklarat att jag inte tål vilken skit som helst, så nu är det dags att ni får se vad jag kan göra. Kommunal kommer att kontakta er under veckan som kommer. Det kan jag lova. Ha även i åtanke att jag stänger av mobiltelefonen från och med nu på grund av mitt magsår som börjat spöka igen till följd av all den stress ni utsatt mig för de senaste dagarna."
Att baka in deras egna floskler i en följd av kvasibegriplig ordbajs bör fungera alldeles utmärkt för att få den typen av däggdjur att förstå vad jag menar. När samtalet avslutats kommer jag att screena de inkommande telefonsamtalen väldigt noga. Är det en människa (eller något snarlikt) som ringer från företaget kommer jag mest troligt inte att unna dem nog med luft till att fnysa innan jag lägger undan telefonen igen.
Jag tror snart att jag når den punkten att jag skiter i om jag har kvar jobbet eller inte så länge jag kan göra livet nog surt för ledningen. Bara att visa dem att om de sätter mig på pottkanten och börjar puttas kommer jag att dra med mig fler än bara mig själv ner i skiten.
Hur det än är så kommer en uppdatering så fort det händer något intressant. Vem vet, jag kanske kan överraska dem. Nu ska jag däremot sova. Det blir en lång dag imorgon. Dessutom jobbar jag kvällsskift om jag inte fått sparken.
Jag blev lite slutkörd av alla argument som flygit mellan oss de senaste dagarna och började tänka att jag orkar rent utav inte med att bråka med de två arslena på kontoret längre. Eftersom de två inte verkar veta hur den andra lägger schemat eller ens vilket schema som ska läggas (ett passande brittiskt uttryck för situationen "They can't tell arse from next tuesday.") tänkte jag att det kan vara bra om någon som vet hur scheman bör ligga tittar på saken. "Vem vet bättre än kommunalarbetarnas riksförbund?" tänkte jag och åkte ner med Ida till stan för att tala med dem. De blev väldigt glada att se oss och bjöd på kaffe och frukt (båda av vilka jag blev tvungen att tacka nej till eftersom all denna förbannade stress har fått mitt magsår att börja spöka igen) och lyssnade på allt vi hade att säga. Till att börja med tyckte de att Ida skulle jobba så mycket som det står i hennes anställningsbevis. Det lät väl ganska rimligt. Sen tyckte de att jag inte borde få jobba 17timmarsskift med 7 timmars dygnsvila. Fair enough. De tyckte även att jag bör få betalt för 17 timmar de gånger jag jobbat så (varannan helg i nästan ett år) och inte för 14 som jag fått hittills. Detta gällde även för nattskiften som varar i 11 timmar och vi får betalt för 8. Hmmm... Den förändringen vore väl acceptabel. De ville även ha kopior av de scheman jag haft hittills vilket jag har skickat till dem idag. Hoppas de blir glada.
Det kommer att bli en trevlig dag imorgon. Min chef har lovat att ringa mig. Jag ser fram emot det. Bara för att få en chans att säga att jag blev less på att bråka med dem och att jag låter någon annan göra det åt mig. Att jag inte kommer att diskutera något med de som står över mig i rang över telefon, utan att de får boka in ett möte eftersom jag är en upptagen man. De borde ju förstå att jag måste hitta något alternativt sätt att försörja mig när de slaktar mig ekonomiskt på det här viset och att det tar ganska mycket av min fritid. Jag kommer även att få en fråga som jag kan tänka mig formuleras ungefär såhär: "Jo, jag hörde att du ville ha en kopia av ditt anställningsbevis hemskickat. Varför det?" Den frågan har jag fyra svarsalternativ till:
1. (The high road): "Nä du vet att vi flyttade ju kort efter att jag blev anställd så det papperet måste ha kommit bort i flytten. Jag upptäckte det när jag städade i mina papper häromdagen.
2. (The "play stupid" cul-de-sac): "Nä jag följde med Ida in till kommunal igår när hon skulle lämna in sitt schema och de ville se vad som stod i mina papper också av nån anledning."
3. (The highway to hell): "Min fackrepresentant sa att det skulle du skita i."
4. (The old dirt track): "Nä jag tänkte att det kan vara bra att ha nåt att torka sig i röven med efter jag har fått spraken för, tro mig, det kommer jag att få."
Undrar vad jag ska välja.
Chefen på mitt andra jobb (som är en kul prick och trevlig att ha att göra med) sa en ganska tänkvärd sak. Han gav som förslag att eftersom de kan ändra min tjänstgöringsgrad utan att konsultera mig borde jag kunna ändra den utan att konsultera dem och inte bryta mot fler regler än vad de har gjort. Jag undrar just vad de skulle säga om jag gick upp på heltid mitt i alltihop.
Den trevliga damen på kommunal gav mig en strimma hopp om återupprättelse (som jag skrev i rubriken). Hon sa att det kan råka bli lite klirr i kassan. Särskilt om det visar sig att företaget retroaktivt måste betala ut tre timmar lön för alla nätter personalen jobbat obetalt. Eftersom mitt schema mestadels har legat nattetid kan det tänkas bli en avsevärd summa pengar. Om det blir så kommer jag att köra till företagets huvudkontor, ställa mig i receptionen och bara le på min lediga tid. Mest så att cheferna får mötas av en nöjd arbetare (vilket jag har svårt för att tro att de sett på länge).
Det vi har mötts av när vi klagat på schemat hittills har varit ett evigt bollande av floskler. "Jag hör vad ni säger och jag ska ha det i åtanke". "Jag ska se vad jag kan göra, men jag kan inte lova något."
Imorgon funderar jag på att slå en smash på de bollar de slagit. "Hör nu vad jag säger. Jag har förklarat att jag inte tål vilken skit som helst, så nu är det dags att ni får se vad jag kan göra. Kommunal kommer att kontakta er under veckan som kommer. Det kan jag lova. Ha även i åtanke att jag stänger av mobiltelefonen från och med nu på grund av mitt magsår som börjat spöka igen till följd av all den stress ni utsatt mig för de senaste dagarna."
Att baka in deras egna floskler i en följd av kvasibegriplig ordbajs bör fungera alldeles utmärkt för att få den typen av däggdjur att förstå vad jag menar. När samtalet avslutats kommer jag att screena de inkommande telefonsamtalen väldigt noga. Är det en människa (eller något snarlikt) som ringer från företaget kommer jag mest troligt inte att unna dem nog med luft till att fnysa innan jag lägger undan telefonen igen.
Jag tror snart att jag når den punkten att jag skiter i om jag har kvar jobbet eller inte så länge jag kan göra livet nog surt för ledningen. Bara att visa dem att om de sätter mig på pottkanten och börjar puttas kommer jag att dra med mig fler än bara mig själv ner i skiten.
Hur det än är så kommer en uppdatering så fort det händer något intressant. Vem vet, jag kanske kan överraska dem. Nu ska jag däremot sova. Det blir en lång dag imorgon. Dessutom jobbar jag kvällsskift om jag inte fått sparken.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)