Början av något annat. Fast inte än.

Jag har nog tänkt softa ett tag först. I och med att jag gick till facket startade jag en intressant serie händelser som i slutändan resulterade i att Ida fick välja och vraka när det gäller schemat. En smärre bieffekt var att jag själv fick sparken. Detta är å andra sidan irrelevant. Vi kommer till varför om en liten stund. Idas framtid är säkrad och det var att detta hamnade i obalans som egentligen fick mig att bli förbannad till att börja med. Jag har anmält mig som arbetssökande på arbetsförnedringen och väntar på mitt anställningsbevis för det gågna året från gänget på kontoret på mitt förra jobb. Om jag vore en troende man skulle jag troligen utbrista "Gud så skönt det känns att kalla det mitt FÖRRA jobb!", men med tanke på att jag i det närmsta är militant ateist försöker jag använda kraftuttryck som inte har något med mytologi att göra. Det tar kål på de flesta svenska svordomarna men jag har (på grund av min kreativa natur, samt det faktum att jag snart varit arbetslös i en vecka) hittat en lösning på problemet. Jag använder för det mesta samma kraftuttryck, men jag använder dem med avsmak för de idioter som väljer att leva sitt liv efter en sagobok.
Jag känner att vi har hamnat lite på sidospår. Åter till anledningen att mitt omedelbara avsked är av ringa betydelse. Dels är det för att jag tidigare har försökt få sparken därifrån utan framgång. Dels är det för att jag inte vill jobba för ett företag som behandlar sin personal på detta vis. Mest är det för att jag "råkade" ha mobiltelefonen på inspelning under ett väl valt samtal där det utrönades att jag fick sparken för att jag gick till facket. Det skulle nog de godhjärtade människorna på kommunal skratta sig fördärvade åt om de hörde. Åtminstone om de är lika skenheliga som undertecknad. Jag funderar på att rulla ner till kommunals kontor imorgon och tala litegrann med dem. Denna punkt är (som vi tidigare understrukit) egentligen bara en låda med fem öres smällare att lägga till i den hög av ammunition som vi redan har lagrat. I och för sig kan jag vänta med att skicka in soldaterna tills de är kärnvapenbestyckade. Jag har en hjärna som kan lura fram de mest geniala sätt att få de som förtjänar det att sitta i det klister de kokat. Det är bara det att jag hittills inte velat använda den mot något så stort som ett företag. Jag har inte varit säker på att den har haft nog hävstångseffekt för att lyfta bort företaget från planetens yta. Det är jag å andra sidan inte nu heller, men jag tror att jag ska kunna skapa en (från företagets sida) relativt oroande dominoeffekt som bör vara rolig att bevittna utifrån och eftersom det är där de har satt mig så har jag bildligt talat platser så nära scenen att jag kan se aktörernas missprydande hårväxt sticka fram genom trikåerna.
Det min hjärna kokat ihop denna gång har jag inte tänkt förklara just nu dels eftersom jag föredrar att överraska, men även för att jag är för trött för att förklara. Klockan är tjugo i två och jag känner för att sova en stund. Jag ska nog vid närmare eftertanke spara besöket till kommunal till på onsdag. Då fyller jag 25. Det kan vara trevligt med en födelsedagspresent i form av en spark i röven till min gamla arbetsgivare.
Det jag i rättvisans namn bör nämna innan jag slutar är att min förra chef sa att han kanske hade ett annat jobb åt mig och att han skulle höra av sig på måndag förmiddag. Det synar jag. Klockan är för fan tisdag nu. Jag har redan tappat allt förtroende för företaget i stort så jag kan inte säga att jag är förvånad, men det har fått mig att inte sky några medel (inom lagens ramar) för att få dem att svettas. Dessutom är det ju så att om jag inte har något jobb att hämta hos dem så har jag ingen anledning att inte bränna alla broar och hänga ut dem i pressen. Om nu tidningarna har något intresse av ett företag som behandlar sina anställda på det vis jag tidigare beskrivit. Med tanke på hur lite de verkar ha att skriva om kan det till och med hamna på förstasidan.
Nåja. Nu ska jag ta och räkna in fåren för kvällen och tänka ut något fyndigt att säga till min förra chef om han behagas att ringa i morgon.