Jag hatar er alla!

Världen har reducerats till att mestadels innehålla människor med mental kapacitet som knappt är tillräcklig för att läsa aftonbladets löpsedlar. Den är full av överklädda stekare i bakåtslickat hår med mobiltelefoner som till och med har funktioner för att klia dem på pungen och kostymer som kostar mera än en tvåveckors semester på Bali. De allra flesta kvinnor man träffar är undernärda plastbimbos som kräks efter varje måltid, bär sina hundar som modeaccessoarer i handväskan och kompulsivt putar med läpparna på kort. Slutsatsen att min egen livslust bleknar bara av att se alla dessa hjärnknullade missfoster är väldigt enkel att dra direkt man släntrar ner på stan för att köpa nya strängar till gitarren och tvingas aurakrocka med alla jävla emotionellt undernärda idioter som inte verkar ha något annat för sig än att stå ivägen och stinka mera parfym än ett schweiziskt horhus. Jag känner mig ärligt smutsig när jag kommer hem bara efter att ha vistats i närheten av dem. Dagens tonåringar verkar dessutom tro att detta är en livsstil att se upp till förutom de som faktiskt är söner och döttrar till medelsvensson som istället tror att de lever i misär för att deras föräldrar inte köper dem en egen plasmatv. De tillbringar istället sin lediga tid med att färga alla sina kläder svarta, stå väldigt stilla i hörn och hänga med huvudet samt att skära i sina kroppar med rakblad. Jag kan inte klandra dem. Om jag lyssnade på Broder Daniel och plötsligt insåg att jag tyckte om det skulle jag nog också skära mig, men jag skulle i alla fall ha vett att sikta på halspulsådern.

Det kanske finns vissa som tycker att jag låter lite för negativt inställd till vår arts utveckling, men om det fortsätter i samma nedåtgående spiral kommer vår livsstil att dö ut inom 4-5 generationer. Ingen kommer att vilja skaffa ett riktigt jobb eftersom alla siktar på att bli C-kändis genom nästa förödmjukande dokusåpa. Det enda som produceras är handväskor och skor för tusentals kronor per produkt, samt unisexsmink så att alla kan se så "bra" ut som möjligt när de sliter sina spraysolade, plastskulpterade kroppar från nattklubbarna och söker jobb som spelledare för tv4+ nattliga frågeprogram "Ring så håller jag kanske käften i 4 sekunder".

Människor idag har varken stolthet eller individualitet. Ingen vågar sticka ut ur mängden utan alla vill vara stöpta ur samma form. Kvinnorna vill efterlikna den där äckliga slampan som till och med gjorde ett eget tvprogram för att hitta nån att dela sitt patetiska liv med. Detta ger mig dock en smula hopp i två riktningar. Antingen är det så att människor har lite för bra smak för att sätta på någon med samma intellekt och verklighetsuppfattning som Bäckombergas finaste (vilket jag tyvärr tvingas betvivla) eller så är helt enkelt den graden av degenererade dokusåpakändisar för dumma för att reproducera sig. Karlarna verkar hårt inställda på att bli lika slemmiga som t ex mediahoran Zlatan eller den sockersöta lilla oskyldiga Darin som säkert aldrig satt på någon från publiken efter nån spelning. Dessutom skiter han ju hallonglass. Även detta ger mig en strimma hopp. Om nu världen skulle översvämmas av Darinkopior med tänder rakare än skollinjaler och genitalier så välutvecklade som böngroddar skulle jag och några få karlar till få välja och vraka bland de kvinnor som anser att män inte ska se ut, låta och bete sig som trettonåriga flickor.

Nu ska jag gå ut och ta en cigg. Inte för att se tuff ut som alla mediahoror utan för att jag en gång för nästan tio år sedan var dum nog att börja röka och är fast i beroendet sedan dess. Innan jag går vill jag bara påpeka att om någon känner sig träffad av dagens inlägg så kan ni gärna kommentera här på bloggen eller varför inte grina ut i pressen om att en bitter norrlänning som inte ens är kändis klagar på er livsstil. Om ni däremot inte känner er det minsta träffade så syns vi kanske på heroes imorrnkväll. Om vi tar oss förbi hela nya generationens slampor som tycks ha börjat tjocka igen ingången med våfflat hår, canada goose jackor och britney spears senaste parfym med doft av rosor, campingplats och intorkad säd.

Jag är inte bitter. Jag bara hatar er alla.

Bitterheten ersätts med apati och likgiltighet.

Kanske inte helt och hållet, men jag har slutat bry mig om att allt verkar vända sig emot mig och gå käpprätt åt helvete. Som det ser ut just nu har jag i alla fall en femhundring att leva på fram till på torsdag violket är betydligt mer än jag behöver. Räkningarna verkar landa på ganska exakt den summa pengar jag förhoppningsvis besitter så jag får vara luspank en månad till vilket inte heller direkt rör mig i ryggen. Jag har hittat nya sätt att spara pengar. Vår käre basist har bott hos oss i en vecka och betalar en femhundring för det. Idag kommer en god vän från mina hemtrakter och flyttar in hos oss tills han hittar en egen lya. Småpengar där också. Sålde min gamla Godin z1 till basisten, så lite småpengar där. Slutat köpa cigaretter, stora pengar där. Gör dock inte misstaget att tro att jag slutat röka för det. Jag köper rulltobak istället, vilket innebär att jag oftast är för lat för att rulla mig en cigg och gå ut på balkongen, så rent effektivt har jag bara dragit ner på rökandet.

Jobbfronten då? Jovars, jag ska på anställningsintervju den 25:e för att få tillbaka mitt gamla jobb som fritidsledare. Kommer bli kul eftersom min gamla chef därifrån kommer fortsätta vara chef samt dessutom hålla i intervjun. Som jag tidigare påpekat är det en kul prick och dessutom en riktigt vettig kille. Det jobbet är nästan garanterat.
Andra jobbet däremot. Jag skulle ha gått intro i princip dagen efter jag fick sparken hos en ny brukare, men företaget ansåg det vara bättre att skjuta upp introt tills det var kris på arbetsplatsen och de bara har två arbetare där. De räknar inte med min ondskefulla mage som en faktor. Jag skulle ha fått mitt intro idag, men eftersom min mage såg denna dag som ett gyllene tillfälle att fungera ännu sämre än vanligt blev jag tvungen att ställa in. Chefen var väldigt förstående men förklarade också att den skit de själva har satt sig i beträffande underbemanningen på arbetsplatsen gör att de troligen måste ta in någon annan istället. Jag måste dock erkänna att likgiltigheten och apatin är väldigt stark just i detta fall. Jag är inte intresserad av att ta ett jobb där lönen, arbetstiderna och arbetsmiljön ser ut som de gör där. Jag skulle orka kanske en vecka innan jag blev sjukskriven och jag gissar att inte företaget skulle acceptera det och sparka mig för tredje gången gillt. Så i detta fall får de göra som de vill. Jag går hellre hungrig i trasiga skor än att springa mätt, sönderstressad och kroniskt förbannad i lika trasiga skor (mina skor är så förbannat sköna så att jag inte skulle byta bort dem även om jag hade råd).

Utöver allt detta är allting som vanligt. Alla småsaker som kan jävlas jävlas, och alla andra småsaker som kan gå rätt går fel. Jag skiter i vilket. Så länge man lever och mår väl så löser sig allt. Jag lever i alla fall. Om detta mot all förmodan skulle ändras bifogar jag en sång som någon vänlig själ kan få slå på under begravningen.

Till nästa gång kamrater!