Bitterheten ersätts med apati och likgiltighet.

Kanske inte helt och hållet, men jag har slutat bry mig om att allt verkar vända sig emot mig och gå käpprätt åt helvete. Som det ser ut just nu har jag i alla fall en femhundring att leva på fram till på torsdag violket är betydligt mer än jag behöver. Räkningarna verkar landa på ganska exakt den summa pengar jag förhoppningsvis besitter så jag får vara luspank en månad till vilket inte heller direkt rör mig i ryggen. Jag har hittat nya sätt att spara pengar. Vår käre basist har bott hos oss i en vecka och betalar en femhundring för det. Idag kommer en god vän från mina hemtrakter och flyttar in hos oss tills han hittar en egen lya. Småpengar där också. Sålde min gamla Godin z1 till basisten, så lite småpengar där. Slutat köpa cigaretter, stora pengar där. Gör dock inte misstaget att tro att jag slutat röka för det. Jag köper rulltobak istället, vilket innebär att jag oftast är för lat för att rulla mig en cigg och gå ut på balkongen, så rent effektivt har jag bara dragit ner på rökandet.

Jobbfronten då? Jovars, jag ska på anställningsintervju den 25:e för att få tillbaka mitt gamla jobb som fritidsledare. Kommer bli kul eftersom min gamla chef därifrån kommer fortsätta vara chef samt dessutom hålla i intervjun. Som jag tidigare påpekat är det en kul prick och dessutom en riktigt vettig kille. Det jobbet är nästan garanterat.
Andra jobbet däremot. Jag skulle ha gått intro i princip dagen efter jag fick sparken hos en ny brukare, men företaget ansåg det vara bättre att skjuta upp introt tills det var kris på arbetsplatsen och de bara har två arbetare där. De räknar inte med min ondskefulla mage som en faktor. Jag skulle ha fått mitt intro idag, men eftersom min mage såg denna dag som ett gyllene tillfälle att fungera ännu sämre än vanligt blev jag tvungen att ställa in. Chefen var väldigt förstående men förklarade också att den skit de själva har satt sig i beträffande underbemanningen på arbetsplatsen gör att de troligen måste ta in någon annan istället. Jag måste dock erkänna att likgiltigheten och apatin är väldigt stark just i detta fall. Jag är inte intresserad av att ta ett jobb där lönen, arbetstiderna och arbetsmiljön ser ut som de gör där. Jag skulle orka kanske en vecka innan jag blev sjukskriven och jag gissar att inte företaget skulle acceptera det och sparka mig för tredje gången gillt. Så i detta fall får de göra som de vill. Jag går hellre hungrig i trasiga skor än att springa mätt, sönderstressad och kroniskt förbannad i lika trasiga skor (mina skor är så förbannat sköna så att jag inte skulle byta bort dem även om jag hade råd).

Utöver allt detta är allting som vanligt. Alla småsaker som kan jävlas jävlas, och alla andra småsaker som kan gå rätt går fel. Jag skiter i vilket. Så länge man lever och mår väl så löser sig allt. Jag lever i alla fall. Om detta mot all förmodan skulle ändras bifogar jag en sång som någon vänlig själ kan få slå på under begravningen.

Till nästa gång kamrater!