Som jag skrev igår är ljuset i slutet av tunneln alltsomoftast ett tåg. Jag skulle kanske inte kalla den här dagen ett helt och fullständigt tåg däremot. Snarare en dressin med sprängmedel som ingen vet om de är blindgångare. Förklaring följer.
Jag vaknade idag kring tolvsnåret och kände mig trött i varenda muskel i hela kroppen. Tanken att sjukskriva mig för detta gick genom huvudet, men jag tänkte att jag inte kunde ge upp så lätt. Jag hade ju bara två skift kvar. Det visade sig att jag hade fel. Jag hade bara ett skift kvar. Ikväll fick jag sparken. Tror jag. Min brukare var så pass full att han troligen inte minns att han avskedade mig. Eller varför. Det har inte jag heller någon aning om och uppriktigt sagt bryr jag mig inte särskilt mycket. Beter man sig som ett arsel har jag inget direkt intresse att vistas i samma byggnad förutom i vinstintresse. Nu när jag dock inte har något klirr i kassan längre känns det nästan som en lättnad att behöva trippa på tå för att inte göra någon förbannad över ingenting.
Å andra sidan sa min käre chef att jag skulle få ett telefonsamtal om jag skulle ut och jobba imorrn. Om kontoret ringer kommer jag att svara att jag inte kan åka ut och jobba eftersom jag är onykter. Undrar om chefen ser ironin.
Utöver detta har det inte varit en alltför tokig dag. Vädret har varit varmt och jag har varit ute så mycket jag hunnit. Imorgon blir det tydligen fortsatt fint väder och eftersom min semester verkar infalla en dryg vecka tidigare lutar det åt ett kallt glas saft på gräsmattan utanför lägenheten till toner av Dave Mustaine's flygande V.
Mot en bättre morgondag bröder. Vi räds inte stormen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar