Början av något annat. Fast inte än.

Jag har nog tänkt softa ett tag först. I och med att jag gick till facket startade jag en intressant serie händelser som i slutändan resulterade i att Ida fick välja och vraka när det gäller schemat. En smärre bieffekt var att jag själv fick sparken. Detta är å andra sidan irrelevant. Vi kommer till varför om en liten stund. Idas framtid är säkrad och det var att detta hamnade i obalans som egentligen fick mig att bli förbannad till att börja med. Jag har anmält mig som arbetssökande på arbetsförnedringen och väntar på mitt anställningsbevis för det gågna året från gänget på kontoret på mitt förra jobb. Om jag vore en troende man skulle jag troligen utbrista "Gud så skönt det känns att kalla det mitt FÖRRA jobb!", men med tanke på att jag i det närmsta är militant ateist försöker jag använda kraftuttryck som inte har något med mytologi att göra. Det tar kål på de flesta svenska svordomarna men jag har (på grund av min kreativa natur, samt det faktum att jag snart varit arbetslös i en vecka) hittat en lösning på problemet. Jag använder för det mesta samma kraftuttryck, men jag använder dem med avsmak för de idioter som väljer att leva sitt liv efter en sagobok.
Jag känner att vi har hamnat lite på sidospår. Åter till anledningen att mitt omedelbara avsked är av ringa betydelse. Dels är det för att jag tidigare har försökt få sparken därifrån utan framgång. Dels är det för att jag inte vill jobba för ett företag som behandlar sin personal på detta vis. Mest är det för att jag "råkade" ha mobiltelefonen på inspelning under ett väl valt samtal där det utrönades att jag fick sparken för att jag gick till facket. Det skulle nog de godhjärtade människorna på kommunal skratta sig fördärvade åt om de hörde. Åtminstone om de är lika skenheliga som undertecknad. Jag funderar på att rulla ner till kommunals kontor imorgon och tala litegrann med dem. Denna punkt är (som vi tidigare understrukit) egentligen bara en låda med fem öres smällare att lägga till i den hög av ammunition som vi redan har lagrat. I och för sig kan jag vänta med att skicka in soldaterna tills de är kärnvapenbestyckade. Jag har en hjärna som kan lura fram de mest geniala sätt att få de som förtjänar det att sitta i det klister de kokat. Det är bara det att jag hittills inte velat använda den mot något så stort som ett företag. Jag har inte varit säker på att den har haft nog hävstångseffekt för att lyfta bort företaget från planetens yta. Det är jag å andra sidan inte nu heller, men jag tror att jag ska kunna skapa en (från företagets sida) relativt oroande dominoeffekt som bör vara rolig att bevittna utifrån och eftersom det är där de har satt mig så har jag bildligt talat platser så nära scenen att jag kan se aktörernas missprydande hårväxt sticka fram genom trikåerna.
Det min hjärna kokat ihop denna gång har jag inte tänkt förklara just nu dels eftersom jag föredrar att överraska, men även för att jag är för trött för att förklara. Klockan är tjugo i två och jag känner för att sova en stund. Jag ska nog vid närmare eftertanke spara besöket till kommunal till på onsdag. Då fyller jag 25. Det kan vara trevligt med en födelsedagspresent i form av en spark i röven till min gamla arbetsgivare.
Det jag i rättvisans namn bör nämna innan jag slutar är att min förra chef sa att han kanske hade ett annat jobb åt mig och att han skulle höra av sig på måndag förmiddag. Det synar jag. Klockan är för fan tisdag nu. Jag har redan tappat allt förtroende för företaget i stort så jag kan inte säga att jag är förvånad, men det har fått mig att inte sky några medel (inom lagens ramar) för att få dem att svettas. Dessutom är det ju så att om jag inte har något jobb att hämta hos dem så har jag ingen anledning att inte bränna alla broar och hänga ut dem i pressen. Om nu tidningarna har något intresse av ett företag som behandlar sina anställda på det vis jag tidigare beskrivit. Med tanke på hur lite de verkar ha att skriva om kan det till och med hamna på förstasidan.
Nåja. Nu ska jag ta och räkna in fåren för kvällen och tänka ut något fyndigt att säga till min förra chef om han behagas att ringa i morgon.

Natten lägger sig över slagfältet

Den invaderande armén drar sig tillbaka. För tillfället slagna släpar de med sig sina döda och skadade genom skyttegravarna. Men gudarna vet att de under natten kommer att planera ett slugare anfall för att lyckas slå ut den lilla bunker som för tillfället bebos av två mycket trötta, men lättade soldater.
En hyfsad liknelse, men jag är efter denna vecka slutkörd i huvudet och har inte nog med energi till att spåna fram något bättre. Vi vann. Vi var taktiska, sluga, tålmodiga och framför allt förbannade.
Dråpslaget vi fick in idag var avgörande och hade inte kunnat skötas bättre av någon med doktorsgrad i psykologi. Ida ringde till kontoret och bad om hjälp att fylla i papprena till A-kassan för att kunna stämpla upp till fulltid efter det nya schemat. De undrade om vi kunde komma in. Jag nappade direkt eftersom det visade sig att mitt anställningsbevis inte lämnat kontoret heller (hmmm... undrar varför...) och jag kunde passa på och hämta det i samma sväng. Väl inne på kontoret fick vi hjälp av en väldigt glad och sprallig människa som vi haft kontakt med tidigare och tycker väldigt bra om. Medan Ida fick hjälp med att fylla i blanketten småpratade vi om vad det var som fick henne att behöva den till att börja med. Jag var fåordig men konkret och "råkade" nämna att vi talat med facket om detta och att de inte alls var glada över situationen på åtskilliga punkter. Tanken bakom detta var att informationen skulle få sitta och pyra hos denna trevliga kontorist tills någon av cheferna återvände till kontoret och sedan brisera som en vätebomb i en stad tillverkad av wellpapp. Jag kommer troligen att be denna trevliga kontorist om ursäkt för att denne användes som en bricka i min omgång av Risk (eller command and conquer för den yngre generationen). Det är det enda jag egentligen skäms för i hela denna smärtsamma process eftersom jag inte gillar att dra in civila utomstående på slagfältet, men nöden har ingen lag när det gäller verbal gerillastridsföring. Det viktiga i sammanhanget är att det tycks ha fungerat. När vi lämnade kontoret såg vi Idas chef svänga in på sin parkering. Jag gissar att vår spralliga kontorist nämnde för chefen att det nog kan vara dags att göra något åt situationen eftersom de här två verkar mena allvar. De har till och med kopplat in facket. Vi hade nämligen inte ens hunnit hem innan Idas chef ringde och bad om ursäkt för allt som inträffat och förklarade att de gjort fel och skulle ställa allt till rätta så fort som möjligt. Jag svarade med väldigt bestämd röst att en ursäkt duger inte till mycket. "Jag har knappt sovit på tre dygn och mitt magsår har kommit tillbaka avv all den jävla stress ni satt oss igenom och du ber om ursäkt. Tänk om." Vi kommer att kompenseras för den oläglighet de satt oss i, samt att de inte kommer att göra fler misstag. Det var inte ett krav från min sida. Det var ett konstaterande, vilket jag också förklarade med bestämd röst. Jag tror inte att våra chefer har nog med stake att försöka sig på något liknande inom någon snar framtid.
En intressant effekt av hela denna procedur är att jag verkar ha fått min gruppledare i personalgruppen emot mig. Hon tycker inte att förändringarna blev gynnsamma för gruppen. Hon försökte dessutom få mig att känna mig skyldig för att jag gjort som jag gjort och för att de andra i personalgruppen inte får mera arbetstid. Låt mig sammanfatta. Jag ska alltså känna mig skyldig för att jag inte lät någon som knappt har jobbat i en månad stjäla mina nattskift när jag jobbat på samma arbetsplats i 1½ år. Det lät ganska fånigt i mina öron så jag valde att inte bry mig om det. Om jag ska vara tvungen att må dåligt för att jag inte lämnar förtur åt någon som står sist i kön när konsekvenserna av detta vore att jag skulle tvingas lämna hus och hem har det gått jävligt snett någonstans längs vägen.
Hur det nu än är så har vi vunnit striden, men de kommer att försöka igen. Det ser man på historien. Tyskarna försökte två gånger. Misslyckades dock bägge gångerna och har nu degraderats till ett gäng sexuellt avvikande tjockisar i lederhosen och med konstig musiksmak (inget ont om tyskarna för den delen, eftersom det enda som gör mig till något annat än en tysk i denna utsago är att jag inte äger ett par lederhosen). Förhoppningsvis kommer vi att vinna även nästa slag och få dem att förstå att vi har mäktiga allierade. Om vi inte vinner nästa slag kommer vi antingen att (bildligt talat) tvingas lära oss tyska eller flytta till en annan planet.

En låginkomsttagares återupprättelse

Jag ser den dagen vid horisonten. När arbetarna får anställningstrygghet, lön för arbetade timmar och uppskattning för det jobb de utför. Förklaring följer. Jag har inte sansat mig sedan vredesutbrottet igår, jag har snarare blivit lite slugare och lite mindre brydd. Idag ringde min chef och klagade på mig. Chefen sa att jag i god tid skulle ha lämnat in en protest mot schemat som lagts upp. Jag replikerade med att chefen kanske borde lämna ut schemat i god tid i såna fall. Till exempel de två veckor som står i lagen att det ska lämnas. Jag fick schemat i fredags och det började gälla idag.
Jag blev lite slutkörd av alla argument som flygit mellan oss de senaste dagarna och började tänka att jag orkar rent utav inte med att bråka med de två arslena på kontoret längre. Eftersom de två inte verkar veta hur den andra lägger schemat eller ens vilket schema som ska läggas (ett passande brittiskt uttryck för situationen "They can't tell arse from next tuesday.") tänkte jag att det kan vara bra om någon som vet hur scheman bör ligga tittar på saken. "Vem vet bättre än kommunalarbetarnas riksförbund?" tänkte jag och åkte ner med Ida till stan för att tala med dem. De blev väldigt glada att se oss och bjöd på kaffe och frukt (båda av vilka jag blev tvungen att tacka nej till eftersom all denna förbannade stress har fått mitt magsår att börja spöka igen) och lyssnade på allt vi hade att säga. Till att börja med tyckte de att Ida skulle jobba så mycket som det står i hennes anställningsbevis. Det lät väl ganska rimligt. Sen tyckte de att jag inte borde få jobba 17timmarsskift med 7 timmars dygnsvila. Fair enough. De tyckte även att jag bör få betalt för 17 timmar de gånger jag jobbat så (varannan helg i nästan ett år) och inte för 14 som jag fått hittills. Detta gällde även för nattskiften som varar i 11 timmar och vi får betalt för 8. Hmmm... Den förändringen vore väl acceptabel. De ville även ha kopior av de scheman jag haft hittills vilket jag har skickat till dem idag. Hoppas de blir glada.
Det kommer att bli en trevlig dag imorgon. Min chef har lovat att ringa mig. Jag ser fram emot det. Bara för att få en chans att säga att jag blev less på att bråka med dem och att jag låter någon annan göra det åt mig. Att jag inte kommer att diskutera något med de som står över mig i rang över telefon, utan att de får boka in ett möte eftersom jag är en upptagen man. De borde ju förstå att jag måste hitta något alternativt sätt att försörja mig när de slaktar mig ekonomiskt på det här viset och att det tar ganska mycket av min fritid. Jag kommer även att få en fråga som jag kan tänka mig formuleras ungefär såhär: "Jo, jag hörde att du ville ha en kopia av ditt anställningsbevis hemskickat. Varför det?" Den frågan har jag fyra svarsalternativ till:

1. (The high road): "Nä du vet att vi flyttade ju kort efter att jag blev anställd så det papperet måste ha kommit bort i flytten. Jag upptäckte det när jag städade i mina papper häromdagen.
2. (The "play stupid" cul-de-sac): "Nä jag följde med Ida in till kommunal igår när hon skulle lämna in sitt schema och de ville se vad som stod i mina papper också av nån anledning."
3. (The highway to hell): "Min fackrepresentant sa att det skulle du skita i."
4. (The old dirt track): "Nä jag tänkte att det kan vara bra att ha nåt att torka sig i röven med efter jag har fått spraken för, tro mig, det kommer jag att få."

Undrar vad jag ska välja.

Chefen på mitt andra jobb (som är en kul prick och trevlig att ha att göra med) sa en ganska tänkvärd sak. Han gav som förslag att eftersom de kan ändra min tjänstgöringsgrad utan att konsultera mig borde jag kunna ändra den utan att konsultera dem och inte bryta mot fler regler än vad de har gjort. Jag undrar just vad de skulle säga om jag gick upp på heltid mitt i alltihop.

Den trevliga damen på kommunal gav mig en strimma hopp om återupprättelse (som jag skrev i rubriken). Hon sa att det kan råka bli lite klirr i kassan. Särskilt om det visar sig att företaget retroaktivt måste betala ut tre timmar lön för alla nätter personalen jobbat obetalt. Eftersom mitt schema mestadels har legat nattetid kan det tänkas bli en avsevärd summa pengar. Om det blir så kommer jag att köra till företagets huvudkontor, ställa mig i receptionen och bara le på min lediga tid. Mest så att cheferna får mötas av en nöjd arbetare (vilket jag har svårt för att tro att de sett på länge).
Det vi har mötts av när vi klagat på schemat hittills har varit ett evigt bollande av floskler. "Jag hör vad ni säger och jag ska ha det i åtanke". "Jag ska se vad jag kan göra, men jag kan inte lova något."
Imorgon funderar jag på att slå en smash på de bollar de slagit. "Hör nu vad jag säger. Jag har förklarat att jag inte tål vilken skit som helst, så nu är det dags att ni får se vad jag kan göra. Kommunal kommer att kontakta er under veckan som kommer. Det kan jag lova. Ha även i åtanke att jag stänger av mobiltelefonen från och med nu på grund av mitt magsår som börjat spöka igen till följd av all den stress ni utsatt mig för de senaste dagarna."
Att baka in deras egna floskler i en följd av kvasibegriplig ordbajs bör fungera alldeles utmärkt för att få den typen av däggdjur att förstå vad jag menar. När samtalet avslutats kommer jag att screena de inkommande telefonsamtalen väldigt noga. Är det en människa (eller något snarlikt) som ringer från företaget kommer jag mest troligt inte att unna dem nog med luft till att fnysa innan jag lägger undan telefonen igen.
Jag tror snart att jag når den punkten att jag skiter i om jag har kvar jobbet eller inte så länge jag kan göra livet nog surt för ledningen. Bara att visa dem att om de sätter mig på pottkanten och börjar puttas kommer jag att dra med mig fler än bara mig själv ner i skiten.
Hur det än är så kommer en uppdatering så fort det händer något intressant. Vem vet, jag kanske kan överraska dem. Nu ska jag däremot sova. Det blir en lång dag imorgon. Dessutom jobbar jag kvällsskift om jag inte fått sparken.

Nu är det blå skåpet så fullt av skit att väggarna bågnar.

Jag vill börja med att be om ursäkt för språket som kommer att användas i detta inlägg, men för att beskriva det kuklösa as som irriterar mig idag har jag svårt för att hålla tand för tunga. Detta skrivs i stridens hetta och innehåller troligen saker som skulle få mig sparkad och åtalad om jag nämnde den berörda partens namn. Vilken tur att jag kan referera till personen i fråga på diverse mer kreativa sätt än att kalla denne vid namn. Förklaring följer. Min chef och min flickväns chef har uppenbarligen gett sig fan på att vi ska säga upp oss. De sänkte Idas tjänstgöringsgrad med 25% utan förvarning. Detta är något som jag hoppas att facket kommer att tycka illa om såvida inte Kommunal känner för att vara nästa mål i min verbala massaker. Min tjänstgöringsgrad sänktes bara med 8% men lades om så jag inte får det OB-tillägg som jag tidigare använt till såna trivialiteter som bensin, hygienartiklar och möjligen, om jag har tur någon månad och har jobbat extra, en liten grogg. Sammanlagt har de sänkt vår gemensamma inkomst med mellan 7 och 8 kilopix per månad. Som det ser ut för tillfället kommer vi inte att ha råd att betala hyran nästa månad. Allt detta helt utan förvarning. Om de hade sagt till i förväg så hade jag i alla fall fått chansen att andas in nog mycket luft för att förklara precis hur långt upp i tarmen de kunde trycka det här jobbet och hur man handskas med avskum som dem där jag kommer ifrån. Jag har även förklarat att det inte är en bra idé att bjuda mig på nästa personalfest i och med att jag skulle må jävligt mycket bättre av att supa mig full och slå någon på käften samt att jag ser rött när jag vistas i samma rum som det skensympatiska praktarslet till chef min flickvän har. Å andra skulle jag vilja se minen på dennes ansikte när jag förklarar att jag inte slår vederbörande på käften enbart av vrede utan också för att jag med rådande schema får en högre levnadsstandard innanför murarna.
Inte nog med detta. De har lyckats reta upp mig på åtskilliga andra sätt. När jag och Ida började på företaget sa hennes chef (som då också var min chef) att de inom detta företag värnar om att man har ett liv utanför arbetet också och fick ett löfte om att de skulle ordna så att vi var lediga samma helger. När man jobbar varannan helg kan man tycka att de ska ha nog med sunt jävla folkvett att lägga så att man är ledig tillsammans som ett par. Med rådande schema har vi var sjätte helg ledig tillsammans. Om man förstås inte räknar med det faktum att jag har ett jobb till. Om man lägger ihop dessa scheman ser man att jag och Ida har en ledig helg ihop var artonde vecka. Det är inte fullt tre lediga helger tillsammans per år. Jag frågade Idas chef om detta verkligen var rimligt. Om denne skulle vilja ha en sådan situation med sin respektive. Chefen svarade 'Självklart inte". Vad är det som jag har gjort för att antyda att jag inte vill kunna åka med min flickvän och träffa min familj oftare än var fjärde månad? Inget svar. Idas chef skyllde ifrån sig på min närmsta chef som hade jag talat med bara en timma tidigare. Min chef skyllde allting på Idas chef.
Ursäkta att jag skriver allting så krångligt, men jag anstränger mig för att inte nämna namn eller kön på cheferna. Inte ett han, hon, honom, hennes eller något annat olämpligt pronomen här inte.
Utöver det jag nämnt hittills lyckades Idas chef göra mig heligt förbannad på ännu en nivå när denne gick ut och förklarade för hela Idas personalgrupp (när de påpekade att ingen var nöjd med schemat) att detta schema gäller och om man inte gillar det får man säga upp sig. När då schemat är ändrat till dagen efter för att tillgodose behov av två av de tolv anställda är det något som är käpprätt åt helvete. Detta började jag inte ens att ta upp med den jävla idioten eftersom jag var alldeles nog nära att relokalisera det självgoda leendet som satt på vederbörandes läppar
till dennes lungor och lämna rummet småskrattande, avskedad och med tandavtryck på högerhandens knogar.
Det jag däremot hann med att förklara innan jag inte stod ut med fanskapets närvaro mera var att jag inte accepterar någon av de ändringar som genomförts. Jag fattade mig väldigt kort. Jag rabblade upp all skit som har kastats på oss, lade till att jag har fått erbjudanden från andra arbetsplatser som känns mer och mer lockande och gav honom två ord: "Fixa det". Jag sa det inte som ett förslag eller ens en order. Det var ett konstaterande och med tanke på uttrycket i chefens ansikte tror jag att det jag sagt hittade ett fäste i den föråldrade fettmassa vederbörande väljer att kalla sin hjärna.
Vad händer nu då? Jo, om inte kraven från vår sida möts och jag får en jävligt stor ursäkt av de berörda parterna kommer jag att påpeka alla fel jag har sett på detta skämt till företag (Till exempel att de på datasidan lämnat åtskilliga bakdörrar öppna som vilken halvskicklig hacker som helst skulle kunna utnyttja ganska friskt) innan jag torkar med i arslet med anställningsbeviset och drar till Norge. Dock inte före jag skrivit en rejäl insändare till de lokala tidningarna om hur företaget i fråga behandlar sina anställda.
Tänka sig att jag för inte allt för länge sedan ansträngde mig för att hjälpa dem med att hitta igen servern som stals vid inbrottet på kontoret. Under första året jag var anställd jobbade jag varenda storhelg. Jag gav upp värdefull tid med min familj för att jobba dubbelskift över påsk, jul, nyår, midsommar och alla de andra. Tacken för detta är sänkt tjänstgöringsgrad och var artonde helg med flickvännen. Tänk om jag hade hittat den satans servern åt dem. Man hade väl belönats med att ens familj blir gängvåldtagen av inhyrda blockmongon samt att man själv tvingats genomlida ett triathlon av tumskruvar, elchocker och vattentortyr där målgångsskottet är från vaktstyrkan som fulländar arkebuseringen. Fy fan vilken tur att man inte vet vem som stal servern även om jag, om jag skulle träffa honom idag, skulle kyssa honom.
I morgon blir en hektisk dag. Då ska vi ringa facket och fråga om de verkligen får ta bort så mycket tid utan att förvarna. Utöver det kommer min chef att ringa och be om en förklaring till att jag bad vår gruppledare att vidarebefodra detta meddelande bokstavligen: "Anledningen att jag inte reagerade på den schemaändring du gjort var att jag inte såg att du tagit bort all den OB-ersättning jag normalt sett lever på. Jag trodde helt enkelt inte att du var fullt så dum att du trodde att jag acceptera sån skit."
När vederbörande hör det kommer troligen helvetet att braka lös telefonmässigt. Jag kommer att fastställa att jag inte kommer att tala med någon över telefon utan att om det är något de är redo att diskutera är jag villig att sätta upp tid för ett möte. Jag föredrar att inte handskas med idioter och lögnare över telefon av samma anledning som jag föredrar att inte vända ryggen till en psykopat. Man vill ha dem framför sig så man kan hålla koll på vad fan de sysslar med.
Detta är bara en bråkdel av det jag känner för att få sagt men det enda som återstår är väldigt svårt att sätta ord till. Det skulle uttryckas i form av ett avgrundsvrål som resonerar med den lilla del av ryggraden som får vartenda hårstrå på kroppen till givakt. Ett vrål som inte bara hörs eller känns utan som upplevs. Reptilhjärnan säger åt kroppen att springa så fort som det bara går i motsatt riktning när vrålet utstöts och, inte helt olikt tillfället då ett däggdjur dör tappar tarmen all muskelkontroll och töms okontrollerat. Uttrycket "To shit yourself with fear" har verklighetsankring.
Det är dessa små problem som brytt min lilla låginkomsttagarhjärna i en vecka. Nästa vecka kanske jag tar mig an situationen i Mellanöstern, Kinesiska statens censur eller världssvälten. Det är å andra sidan ungefär lika troligt som att jag jobbar kvar åt samma företag nästa år.

Den dystra verklighetens återtåg

Nu är semestern slut. Jag sitter på första skiftet och vantrivs lika illa som jag gjorde före semestern. Vissa saker är bättre, såsom att min brukare (eller kund som de nu har valt att kalla det. Det verkar som att det byter namn lika ofta som flygvärdinna. You know what I call 'em? The lady on the plane. Om jag dock skulle kalla min kund för kollit i rullstolen och peka på verkligheten skulle jag troligen bli av med jobbet) är på bättre humör. Det som blivit sämre är att jag dragit ner på rökningen så jag är mera lättirriterad. Jag är även alldeles för hungrig för att fungera som jag ska. Jag har dock en portion pasta alfredo i frysen som kommer väl till pass inom några timmar. Semestern har dock varit bra. Jag har tillbringat större delen av den i den lilla by som min mor kommer från. Sommarstugan ligger alldeles perfekt till: omringad av tre träsk med bra fiske och badplats. Anledningen att jag inte skrivit något här är mestadels för att jag inte haft något att klaga på. Största tragedin under sommaren var att mitt kusinbarn Kalles groda omkom i en hundolycka ("hunden drack upp vattnet som grodan bodde i" som han så väl uttryckte det). Detta följdes av en begravning som min moster förrättade, följt av gravöl.
Än så länge kan jag inte direkt klaga på något eftersom jag bara har varit utan semester i en och en halv timma, mmen jag tänkte göra detta inlägg för att markera att jag kommer att ha väldigt mycket att säga under hösten.
Till nästa gång.

Tillbaka i världen igen

Jag har varit ute på en tripp utanför civilisationen i några dagar för att rensa hjärnan från allehanda skrot som den fyllts med under de senaste veckorna. Jag har skrattat och tjoat med familjen och stora delar av släkten på grund av kusinträffen som mamma och hennes syskon kastat ihop. Kring 90 släktingar blev vi som dök upp i den lilla by varifrån stora delar av släkten härstammar. De allra flesta tänker vid det här laget efter och funderar på den norrländska inaveln. Det är ingen direkt myt. Man tager vad man haver och i brist på bröd äter man limpa.
Idag däremot är jag tillbaka i de gamla hjulspåren fulla av hat, vrede och alldeles för lite koffein.
Jag blev extrainkallad att jobba eftermiddag idag, vilket är en del av anledningen till detta inlägg. Jag fick avsluta min tripp till paradiset lite tidigare än vad jag tänkt för att komma hit och jobba. Lite förbannad blir man när de ringer klockan 06.14 och frågar om man kan komma in och jobba om två timmar när man är drygt tio mil bort. Jag sa nej. När då chefen ringer klockan 10 och ber på sina bara knän att jag ska komma in till klockan 15.00 tackade jag ja. Jag fick övertidsersättning och ledigt lördag kväll+natt. Detta rockar dock. Anton (en god vän och basist) fyller år på lördag och ska ha en rejäl fyllefest. Jag kommer inte att må bra när jag stämplar in klockan 15 på söndag, men det skiter jag i. Det är nämligen sista skiftet innan semestern och jag bryr mig inte vad som händer då. Ju värre skiftet blir desto skönare blir det att stämpla ut i fyra veckor.
Det blev dessutom en liten julafton när jag kom hem till lägenheten idag. Jag fick tre paket levererade från diverse ebayauktioner. Jag är lycklig ägare till en silverkula (som jag har i en kedja kring halsen full med roliga piller) och en hel jävla låda med spelkort (som jag och min käre bror samlade på när vi var små). Under veckan som kommer blir det nog fler paket... Jag har vunnit 15 auktioner den senaste tiden och bara fått 5 av dem hittills. Jag väntar med spänning.

Vissa dagar är värre än andra.

Idag är en sådan dag. Har den senaste timman på jobbet försökt få min brukare att förstå att man måste äta varje dag. Tyvärr är han av den uppfattningen idag att allt som någon säger åt honom ignoreras så han kan tillbringa sin tid med att prata om bajs för sig själv (för jag lyssnar då fan inte). I slutändan gav jag upp. Vill han inte äta så slipper han. Jag skiter i vilket. Jag anser mig ha relativt mycket tålamod, men när man sitter och pratar med någon i en timma och det är tydligt att de inte lyssnar så slutar jag bry mig. Det enda jag är intresserad av just nu är att få en lugn natt så jag kanske orkar komma hit imorrn. Om jag inte får sova några timmar inatt kommer jag att sjukanmäla mig imorrn. Jag kommer att ringa direkt när jag slutar och förklara att jag behöver mera vila en de 7 timmar jag har mellan skiften (Vad sägs om de 11 timmar som arbetsmiljölagen säger att man ska ha?). Just nu sitter han framför tvn och fortsätter samma ramsa han sagt ända sedan jag kom in genom dörren. Ibland smyger det sig in ett kontemporärt ord. Alldeles nyss sa han fotboll mitt i en mening (vilket är vad han sitter och tittar på).
Det är dock bara två veckor kvar till semestern. Om jag ska stå ut med den här skiten hela den tiden kommer jag att bli galen. Jag tror verkligen inte att jag passar som personlig assistent. Enda anledningen att jag jobbar kvar är att när det är lugna skift kan man sova i 8 timmar på ett 11timmarsskift. Det är lättförtjänta pengar. När det inte är ett lugnt skift får man (som idag) sitta och höra på enmanssamtal som till 95% handlar om avföring. Problemet är att det blir längre och längre mellan de lugna skiften. Anledningen att jag inte sökt något nytt är att jag kommer att ha semester i sommar. För första gången sedan jag gick ut åttan ska jag ha fyra veckors sammanhängande ledighet. Det är prio 1 just nu. Om det sedan fortsätter likadant efter semestern kommer jag att gå till varje industri, dataaffär, matvarubutik och allt annat som jag kan tänkas klara av att jobba med och söka jobb. Jag har i alla fall en säker inkomstkälla i höst. Den kommer att ge mig kring trettio kilopix. I nödfall kan jag gå tillbaka till mitt gamla jobb som svarttaxichaffis. Då hör man ungefär lika mycket skitsnack som här, men man får åtminstone svar om man ställer en fråga.
Jag vill för tillfället bara spy galla över världen, men jag håller mig relativt restriktiv. Förutom jobbsituationen är allt relativt bra. Enda problemet är att denna helg får jag bara uppleva livet utanför denna gudsförgätna arbetsplats i sjutimmars perioder varav åtminstone 5 tillbringas sovande.

Skaffar folk barn för att irritera omgivningen?

Inte nog med att slapptaskarna på kommunen anser att klockan 07.00 är en ypperlig tidpunkt att trimma ogräs utanför mitt sovrumsfönster. Nej givetvis är det en svärm barn som springer och skriker åt varann på fotbollsplanen utanför. Jag hade god lust att gå ner och fråga var deras föräldrar bor och sedan knacka på iförd morgonrock, fällhjälm och motorsåg och förklara varför barn ska hållas inomhus åtminstone fram till klockan 10. Detta var den enda morgonen denna vecka jag hade en chans att sova ut. Nu går jag nattskift fram till söndag och avslutar på 3 dubbelskift på vardera 17 timmar. Jag hade behövt sova en stund till. Hade det inte varit för min goda natur (lathet) hade jag använt barnen på fotbollsplan för att illustrera hur svårt det är att gå när man har en fotboll uppkörd i rektum. Jag är ingen morgonmänniska.

Ser jag så lättlurad ut?

Förhoppningsvis blir detta ett kort inlägg. Jag har haft bilen inne på verkstaden två gånger. Första gången gav de mig en kostnadsberäkning på ca 3000 kr. Detta ändrades under besöket till 6300 kr. I mina ögon lite surt men acceptabelt. Förutsatt att de fixar den så jag kan köra till och från jobbet. Efter att ha fått igen bilen är samma fel kvar och jag är 6300kr fattigare och kommer inte att ha råd att ta mckort förrän i höst. Jag lämnade in bilen igen igår och förklarade att samma fel kvarstår och att jag inte tänkt betala ett öre för att de ska fixa den igen. De tog in bilen över natten och jag cyklade till och från jobbet idag. När jag hämtade ut bilen for jag och handlade. Samma fel kvarstod. Imorgon klockan 07.00 åker jag in till mekanikern igen och talar om hur läget är. Att jag har betalat dyra pengar för att de ska åtgärda ett fel och att de inte har gjort detta. Vill de ha mera pengar får de fråga nån annan. Jag betalar inte ett öre till. Det ingår i garantin på det jobb de utför. Jag accepterar inte att folk försöker utnyttja mig. Jag behöver en fungerande bil. Jag lämnar den till en auktoriserad bilverkstad för att de ska se till att det blir så. Jag betalar (något i överkant) för tjänsten. När då tjänsten inte är utförd ser jag detta som förräderi. Svek.

Quote: "So what did we learn in school today?" "Revenge."

Bussresa

Här sitter man på bussen och har just lämnat Luleå. Svär gör jag. Jag tappade digitalkameran på lokalbussen och Ida sitter i skrivande stund och talar med lltinfo och försöker få tag på dem. Fan också. Utöver detta är det mesta som det ska. Jag har internetåtkomst hela vägen ner, vilket är jävligt tur eftersom jag inte klarar mig utan det i de 8 timmar vi ska sitta här. Det kan tänkas komma en uppdatering senare under dagen om Ida somnar och jag blir less på att se på film och spela spel.
Nu vet vi i alla fall att de har hittat kameran och att den är i säkert förvar på llts kontor lagom till dess att vi kommer hem på måndag. Myspys =)
Nu ska vi se andra säsongen av green wing och skratta högljutt så vi stör alla andra som är dumma nog att vara miljömedvetna och samåka.

Sällan blir det som man tänkt sig

Nu har man varit ledig en vecka. Det kunde varit betydligt bättre planerat och genomfört men hur det än är så är ledigheten över. Bilen har varit på verkstan en sväng vilket aldrig är kul. Kostnadsförslaget låg på 3000 och slutade på 6300. Kul när man just har köpt bilen, men nu är det då gjort. Tillbringade fredagkvällen med gamla vänner från universitetet. Mycket trevligt att träffa det gänget igen. Lördagkvällen tillbringades hemma och nere på puben. Otroligt kul kväll. På söndagen fick levern vila en stund från att rensa upp sin ägares förkärlek till goda drycker innan personalfesten som gick av stapeln måndag kväll. Även detta en lyckad kväll.
Jag skulle kunna göra diverse bittra utlägg om varför snygga lättfotade blondiner bara försöker få omkull en när man inte är singel, varför man är sugen på att slakta idioter som säljer bilar med trasig kamrem och ljuger om att ha bytt den eller om hur jävla ansträngande det är att sitta vaken klockan tre och framåt på jobbet när ens kroniska sjukdom slår till, men jag håller mig borta från de utläggen idag iom att jag knappt orkar trycka ner tangenterna på laptopen.
I stället passar jag på att berätta om den kommande helgens aktiviteter. Jag och min kära flickvän sätter oss på en buss och åker 60 mil på fredag. Hennes syster har gått och gift sig och ska ha bröllopsfest. Jag ser verkligen fram emot att träffa Idas familj igen. Det var nästan ett år sedan sist och jag måste erkänna att till och med jag tycker att det är för länge sedan.
Innan jag kastar in handduken för denna gång vill jag även berätta att jag kommer att synas kring mina gamla hemtrakter i midsommar om allt går som planerat.

Ledighet innebär inte att man kan göra vad man vill

Nog fan blir man förbannad. När man äntligen har blivit ledig från jobbet i en vecka och lyckats mota ut flickvännen till körskolan så man får lite tid för sig själv, inte fan kan man göra det man planerat. Jag hade tänkt sparka igång studion och spela in sångtracket till senaste alstret men i helvete. Självklart är det nåt avdankat helyllefiasko som kommit på att just idag ska det både köras kantklipp runt alla husen i närheten och bilas upp cement i källaren. Hur fan spelar man in något då. Jag har två timmar på mig innan flickvännen kommer hem. This shit always happens to me.
Utöver detta är allt frid och fröjd. På jobbet har jag tillbringat två skift med att min brukare skriker och svär åt mig för att hans mor tagit bort psykmedicinen (igen) samt att min bil ska in på verkstan nästa vecka.
För att sluta på en hög ton i dur har jag i alla fall tagit hem vodka och kahlúa så jag kan blanda vitryssar och några öl så jag har nåt att dricka till grillningen ikväll.
Det hjälper föga när man knappt hör vad man tänker på grund av idioterna i källaren.

Att bita den hand som föder en...

Jepp, konsten att klaga på sitt jobb. Jag ska egentligen inte klaga på själva jobbet. Visst, det suger stundvis, men det är pengar. Däremot klagar jag på allt omkring. Jag har obetald semester, ingen anställningstrygghet, ingen uppsägningstid och för lite i lön. Hur fan ska jag ha råd att ta motorcykelkort i sommar på den här sketlönen? Jag har dock hittat en alternativ pengakälla. Avslöjar inte vad det är (så ingen annan kan sno skiten) men om jag har lite tur har jag 30 lax ner i fickan efter semestern. Då blir det cykelkort och en gammal rysshoj. Det ligger ute ett perfekt exemplar på blocket nu. Kostar 10 kilopix, besiktningsfri, 750 kubik sidventil, sidovagn osv osv. Men fan heller att jag har råd med nåt sånt. Har kollat upp om intensivkurs för kortet. Landar på typ 6 kilopix. Men då var det tiden som tryter då. Är upptagen varenda jävla helg fram till semestern om 6 veckor.
Time will tell on this one though. Jag kommer att göra ett tappert försök att få ihop lite pengar till semestern så jag kan ta kortet då. en cykel får bli ett senare projekt. Chefen känner en kille som känner en kille som importerar rysshojar. Ska snacka med han om en dnepr 750. Sen är det fanimej bara att ge sig ut o rulla. Kommer att äga hela världen.
Fram till dess sitter jag fast på detta jävla sketjobb. Dock ser jag ljuset i slutet av tunneln. Jag har 17 timmar kvar att jobba denna helg. Sen är det 6 veckor till semestern. Sen visar det sig att jag kan bli av med jobbet. Så jag kan nog inte klaga egentligen. Jag får se till att bryta benen under semestern så jag kan mjölka företaget på lite sjukpengar innan det inträffar och samtidigt jobba svart med att bygga hemsidor eller nåt. Nåja. Planerna kommer att gå i lås ungefär lika bra som vanligt. Om ett år sitter jag säkert på samma sketna stol, på samma jävla arbetsplats och beklagar mig lika förbannat mycket över att jag aldrig får tummen ur röven och hittar ett vettigt jobb.
Inte för att verka pessimistisk, men jag tror fan på ödet. Om jag själv hade varit i fullständig kontroll över mitt liv så skulle jag ha bett chefen sätta sig på något trubbigt och snurra för länge sedan. Det är något annat som styr och är det nåt jag hatar är det backseat drivers. Förbannade självbevarelsedrift.

Skjuter man sig i foten får man fan ringa nån annan

Försöker alla utmana mig att hinna med så mycket som möjligt innan mitt magsår börjar spöka igen? Är det bara jag som har lite framförhållning i min umgängeskrets? Jag borde naturligtvis börja med att förklara att jag verkligen inte har något emot de inblandade i följande, tvärt om. Jag räknar er i leden av de få stolta som jag trivs att umgås med i denna värld full av idioter. Det enda jag klagar på är att jag inte har tid att lösa alla era problem utöver mina. Ingen har väl egentligen anklagat mig för att vara smart, men ingen kan heller klaga på min planering eller framförhållning. Utan att nämna några namn kommer jag att förklara grunden till dagens blogg. Jag fick ett telefonsamtal av en vän som behövde datahjälp. I normalfallet hjälper jag till när någon frågar mig och är en god människa, särskilt när det gäller datorer (eftersom jag försöker få folk att vara självständiga när det gäller datorer så jag slipper framtida telefonsamtal). Nu var det dock så att
hjälpen som behövdes var inte att fixa en dator eller hjälpa till med att ordna nåt program eller så. Det min vän ville att jag skulle göra var att plöja ner nån timme i att göra en dataläxa som hon fick förra året. Låt mig klargöra: Hon ville inte ha hjälp med att lära sig hur man gör utan hon ville maila över uppgifterna och att jag skulle göra dem så hon kunde lämna in dem utan att lyfta ett finger. Jag vill även tillägga att jag var upptagen vid tillfället och hade kvällen färdigplanerad fram till dess att jag åkte hit till jobbet.
Låt mig förklara detta en gång för alla: Jag har inte den medicinska kunskap som krävs för att lappa ihop er varje gång ni skjuter er i foten.
I detta specifika fall vill jag påpeka att om man har ett helt år på sig att göra något som tar två timmar och fortfarande sparar det till sista kvällen har man inte någon annan än sig själv att skylla. Man kan inte ta för givet att världen i stort är glad och hjälpsam och sätter undan alla sina egna planer för att tillfredsställa just dina behov. Man ska kort sagt lära sig att göra saker själv så slipper man sätta sina kulor (eller i detta fall sina betyg) i andras händer. I många fall visar sig världen vara bitter, ovillig och i vissa fall till och med oförskämd. Åtminstone de gånger man försöker övertala mig att kasta bort två timmar på något jag inte har någon nytta av att göra varken kort- eller långsiktigt när jag inte får betalt. Tjänster och gentjänster? Var det det jag hörde någon liten röst spy i mitt öra? Jo visst, det skulle jag kunna acceptera. Med tanke på hur många gentjänster jag har att hämta in om man går efter den principen tror jag fanimej att jag ska bygga ett hus med dubbelgarage, fet jävla pool och kanske till och med en bunker som vidstår kärnvapen.
Jag vill inte verka särskilt sur, grinig, bitter och allmänt jävlig ikväll eftersom det i stort har varit en bra dag, men jag måste understryka att om man är för lat för att uträtta något under en väldigt lång tid och frågar i sista sekund om hjälp så bör man inte förvänta sig ett positivt svar. Om resultatet av detta blir att min vän får ett streck i betyg i datakunskap hoppas jag att alla i min närhet förstår mig när jag frånsäger mig allt ansvar för detta samt att jag tycker att det är ett rättvist betyg.
Som sista punkt vill jag påpeka att detta fallet är långt ifrån unikt. Jag får en par liknande samtal varje månad, men jag använde detta som exempel av tre orsaker:

1. Det var ett relativt typiskt fall i de allra flesta aspekter.
2. Jag vill inte gnaga på en massa gamla ben på bloggen när jag nästan dagligen matas med nytt klagokött.
3. För att jag är lite bitter över att jag var lite väl trevlig över telefon och förklarade bara med orden "Jag ids inte". Jag skulle ha utvecklat detta mera om jag inte hade en knapp minut kvar på cigaretten och ville hinna njuta av den innan jag gick in från det vackra vädret på balkongen.

Kalla mig gärna självisk. Det tar jag numera som en komplimang.

Amatörmusicerande grillmästare

Det är jag det. Vi bjöd över en polare på grillning idag. Lyckades riktigt bra med att marinera några kycklingfiléer och grilla dem alldeles lagom bruna. Mycket god middag. Som ni kanske märker är jag inte sur, bitter och otrevlig som jag brukar. Det beror på två saker. Dels att jag drack lite öl till maten och blandade en pint white russian till efterrätten så jag är lite lullig, men mestadels är det för att jag äntligen har fått tid och ro att testköra min hemmastudio. Jag lyckades (lagomt onykter) att spela in mitt senaste alster i sån kvalitet att den nästan går att spela på radio trots att jag sjunger som en tondöv kråka efter en tolvårig whiskeydiet. Riktigt kul att äntligen få testa studion i alla fall. Har inte direkt något att klaga på, men det kommer. Imorrn jobbar jag igen och då brukar jag normalt tugga fradga när jag kommer hem. Jag ska dessutom hålla i ett intro imorrn så det kan bli ett långt inlägg såvida inte hon är duktig.

This just in: Sex är tråkigt!

... åtminstone om man tittar på nåt av svts oäkta avkomlingar (minns inte på rak arm vilken det var). De hade en tvåtimmars tabuspecial tidigare ikväll, vilket jag otroligt nog såg fram emot. Detta av tre anledningar:

1. Jag hade redan spelat nog med gitarr för att ha ont i fingrarna av att bara tänka på ett riff
2. Internet låg nere.
3. Jag hade genomlidit en dag när det var sport på ca 50% av kanalerna, 3an körde ett pussycat dolls-maraton och femman (som inte ville vara sämre) körde ett gossip girl-maraton.

Jag tror aldrig jag har varit så uttråkad av att titta på tv som när skiten startade. De gick igenom historien av svensk sexkultur. Anledningen att jag inte bytte kanal var att jag inte hann mota bort kattkräket och ta kontrollen innan min kära flickvän slog sig ner breve och ville se. Då var det bara att finna sig i att man får ligga uttråkad i soffan utan minsta anstymmelse till endorfintillskott i hjärnan. Jag hängde med fram till 60talet innan hon äntligen skulle ha skjuts till jobbet och jag fick lufta riskokaren.
Det enda som har sån makt att det kan göra sex tråkigt måste ju vara statligt styrd tv. Stela tråkiga programledare som dammar av reliker som kallas "sexualitetens frihetskämpar" för att de klädde av sig allt utom underkläderna på hylands hörna. Och folk undrar varför impotens är ett vanligt förekommande problem. Man får fan mera vibbar av att se sommarkrysset.
Jag började fundera om allt detta är en del av en större konspiration att få svenska folket att tro att det är tråkigt och omodernt att knulla. Kanske i ett tappert försök att minska barnafödandet i landet. Kanske för att det är för tidskrävande för studenterna så att de inte har tid att plugga och vi får ett generellt dummare land. Kanske i ett försök att konvertera tillbaka svenska kyrkan till katolicismen. Kanske för att kontrollera svenska folket ännu mera. Nu vet vi ju alla att det inte är så, men det är trots detta en väldigt skrämmande tanke. Jag tänker i alla fall slå ett slag för friheten imorrn bitti så fort gumman kommer hem från jobbet.

Viva la revolucion!

Jobbar trots sjukskrivning

Jajjemänn! När man sjukskrivit sig för att man rent ut sagt inte får jobba enligt lag på grund av biverkningar på allergimedicin (1-2 tabletter Tavegyl 2-3 ggr/dag ger underlig effekt på kroppen men sjukt grymma drömmar) och trots detta blir akut inringd för att alla andra är på fest eller sitter i polisförhör blir man inte nöjd. Kontoristen ringde för två timmar sedan och här sitter man igen och väntar på att gubben ska tycka att han är klar på toa.
Kul att jobba som pers ass och lyfta omkring en människa när man själv knappt kan stå på benen. Jag hade aldrig tackat ja ikväll om det inte vore för att kontoristen är så förbannat trevlig. Tur som fan att man har nog med piller till att sänka ett slagskepp och att jag är jävligt motiverad till att få in pengar. Inte särskilt kul att jobba när man är hög på allergimedicin, men de får skylla sig själva när man förklarat för dem att man inte ens får köra bil. Undrar just om det är jag eller företaget som åker dit om någon gör en anmälan. Skit samma.
Jag skulle ju klaga på pollen igår, men det blev inget av. Jag antar att detta är en bra början på klagan, men jag skulle vilja fortsätta med att svära och vara allmänt bitter över symptomen. När man vaknar och ögonen bränner som skärselden och man kan inte öppna dem för att allt jävla var har torkat ihop ögonfransarna. När man ställt undan vattenflaskan som man blött upp ögonen med är det dags att rensa käften. Om det inte vore för lite udda biverkningar på Tavegyl om man blandar den med whiskey skulle jag bränna ur halsen med en Calvert före frukost, men eftersom man uppenbarligen aldrig vet när man blir inkallad att jobba under sin sjukskrivning nöjer jag mig med en slurk helvetes stark munskölj. Till frukost tar man två små piller och några klunkar yoghurt och sen ut och röka. När man kommer in från balkongen är de satans ögonen paj igen så då är det ögondroppar som gäller. Utöver detta tas nässpray och en dubbeldos c-vitamin för att hålla luftvägarna hyfsat öppna och för att inte dra på sig nåt på grund av att Tavegylen sätter ner immunförsvaret en bra bit. Först nu börjar segheten av Tavegylen kicka in så det är bara att sätta sig ner och konstatera att man får dyngpisk i bilspel om man inte är klar i huvet. Dagen fortlöper på liknande sätt. Och dagen efter. Och några dagar till. Sen blir det bättre och man kan minska på medicineringen osv osv.
Imorrn vet jag inte riktigt vad jag ska klaga på. Det hela beror på hur många piller jag äter och om Jehovas beslutar sig för att knacka på. Om de gör det kan det bli en relativt lång blogg eftersom jag har väldigt många åsikter om organiserad religion i allmänhet och Jehovas vittnen i synnerhet.
Just nu däremot ska jag dråsa i min stol tills jag hör rop från toan.

En sociokulturell sjukdom

Det är vad jag såg på tv idag. Tv4s talangjakt genom Sverige. Detta är ett i följden av program till för människor som skulle sälja sin själ för att synas i tv. Det är en av de mindre kablarna högen av skit, men högen håller på att vara så stor att den skulle kunna hålla hela Skåne med gödsel till tidernas ände. Var har kvalitetsunderhållningen försvunnit? Finns det någon som uppskattar ett manus idag? De enda programmen som fanns under manusförfattarstrejken i Usa var antingen svenska (utan direkt produktionsvärde) eller "realityshows". Citationstecknen kring det föregående uttrycket är helt och hållet välförtjänta. De som ser på verkligheten som en realityshow (i e De som varit med i en sådan och fortfarande inte lagts in på mentalsjukhus) vet inte riktigt vad det innebär att vara människa längre verkar det som. Åtminstone om man får tro allt jävla skvaller som har blivit så svårt att undvika. Det problem jag ser med hela grejen är att de som visar upp sig i tv för hela svenska folket kanske inte alltid har tänkt igenom vilka deras publik egentligen är. Ett av de bästa exemplen på detta är programmet Big Brother. För er lyckliga jävlar som aldrig kommit i kontakt med detta program på något vis kan jag förklara hur det är uppbyggt. Man tar ett gäng med mentalt labila människor. Dessa ska ha så många sociala problem som möjligt, till exempel nymfomani, sociopati, diverse fobier, ätstörningar osv osv. Minoriteter är väldigt välkomna i sammanhanget också eftersom rasism tydligen har underhållningsvärde. Den ultimata deltagaren för programmet är således en överviktig kvinnlig svart dvärg som blir rabiat när hon varit utan sex i mer än 72 timmar och har en morbid rädsla för köksredskap Slå ihop en svärm med liknande deltagare och stäng in dem i ett kameraövervakat hus där de inte ens får skita i fred. Ge dem onödiga uppdrag för att få dem att sluta bråka, sova, knulla, äta och allt annat som de kan få för sig. Belöna dem med sprit när uppdraget är slutfört. Sänd skiten på primetime tv så alla osäkra tonåringar får se att de inte duger som de är utan måste tappa 15 kilo, operera tillbaks 10 av dem på mer lämpliga platser på kroppen och sniffa lim i nåt år för att uppnå samma sociala status som t ex den där rosingbimbon.
Är det bara jag eller liknar detta det hos kvinnor populära dataspelet sims fast lite mera nedgånget och utan alternativet att ta bort alla toaletter i huset? Har speltillverkarna lyckats bättre med sin variant? I mina ögon har de två punkter som visar på att fallet är så:

1. När spelet är slut producerar det inte en massa degenererade byfånar som svärmar kring alla innekrogar, blir gästbartenders på ishotellet i Jukkasjärvi och grinar ut i pressen när de råkat knulla runt på fyllan.
2. I spelet kan man ta bort alla brandvarnare och få idioterna att sätta eld på sig själva.

Nu vill jag ju inte dra alla "realityshows" över en kam här. Det finns faktiskt de som har ett syfte. Ta robinson till exempel. Tanken var god: Sätt ett gäng av ovanstående kaliber på en ö och se vad som händer. Problemet var att de hade tillgång till både mat och vatten. Det hade blivit betydligt bättre tv om man fick se lite människor under press. Det skulle ha fått vara sänt i tv i 12 veckor eller hur långt det nu var, men när en vinnare är framröstad efter åtskilliga omgångar av onödiga tävlingar skulle tvteamet sätta eld på alla läger och lämna ön med alla deltagare kvar i naturens våld. På så vis skulle vi inte behöva oroa oss för fler B-kändisar, och skvallerpressen skulle återgå till att skriva om Carolas slampiga klänningar.

Nog om detta. Det jag egentligen ville klaga på idag var pollen, men jag sparar det till ett lämpligare tillfälle.

Att lägga ribban på rätt nivå

Jag bör förklara varför jag bloggar här till att börja med. Dels är det eftersom en del av de som läser min andra blogg inte kan engelska särskilt bra och dels är det för att det är onödigt att spy galla över typiskt svenska företeelser när de allra flesta som läser bloggen är från utlandet.
Jag har även ett undertryckt behov av att understryka vissa saker som verkar missas av många och få folk att tänka efter. Mest är det dock för att helt obehindrat få gnälla över allt jag stör mig på utan att behöva bemötas av arga blickar från de som tycker att jag är en komplett idiot.

Första inlägget vill jag dedikera till en människa som heter Dani. Jag måste erkänna att jag hade problem med att välja ett ord här. De som gick genom hjärnan var pojkspoling, brat, finfLos (Dialektord), mupp, osv osv, men jag stannade på människa eftersom det är troligen det mest förolämpande för objektet i fråga. Jag måste gratulera grabben. Han har verkligen lyckats. Han har slagit sig ihop med två andra människor och släppt ett album. Inte nog med att de ser ut som att de kommer direkt från inspelningen av en JC-reklam till sin egen reklamspot utan de lyckas även sjunga varje ton totalt perfekt till sin serieproducerade dynga (eller i vissa fall covers på serieproducerad dynga) som antingen är framställd av inhyrda studiomusiker eller datorer. Stort grattis grabben! Jag påminns om en gammal god progghit av Ebba Grön vid namn "Slicka uppåt Sparka neråt". Den passar väldigt väl in på ditt beteende mot mångfalden inom svensk musik idag. Du stödjer popfabriken genom att vara coverboy för deras formpressade smörja utan en tanke på vad det gör för den spridda publiken i detta avlånga land som lyssnar på vad än rix FM spelar. Jag säger inte att du är ensam som gör det, o nej, och det är just det som är problemet. Alldeles för många nya artister lyssnar för mycket på sina feta skivbolagsdirektörer (Bert Karlsson: känn dig utpekad av SIFO) och för lite på sin egen kreativitet. Visst, det är inte alla som passar för att skriva låtar och dylikt, men visa lite stake och gör något annat än massproducerad skit. Visst det säljer bra, men är det verkligen värt att bli ihågkommen som en nickedocka för skivbolagen? Jag ogillar dig inte som person (Du är säkert jävligt trevlig) men jag förkastar allt du står för. Musiken är till för att förmedla något från artisten till sin publik. Tyvärr har de allra flesta glömt det i dagens musikdjungel. På 60talet fanns inga direkta inriktningar inom musiken. Man lyssnade på allt som fanns. Idag finns väldigt många inriktningar, vilket är väldigt bra, men det finns en inriktning vi klarar oss utan: Mainstream. Denna kategori är slasktratten för allt som låter relativt likadant, inte har några vettiga texter, sjungs av något/några inhyrda "stämbandsprostituerade" och uppriktigt sagt är ett slöseri med hjärnceller att vantrivas av att höra på väg till jobbet.
Nu har vi ju tyvärr inte så tur att Dani är värst av alla. Om det vore så väl så skulle det inte bli mycket värre än att grabben fyller 30 och alla tolvåringar klassar honom som gubbpop och han får ruttna i samma cell som Gessle (Som åtminstone skriver sina egna texter även om det låter som om han låter en tredjeklass på lustgas sitta och spåna ihop grötrim). Nej, tyvärr finns så onda saker som schlagerfestivalen, kvällspressen, Bert Karlsson, MTV och insnöade radiokanaler som är så inställda på att deras publik endast ska höra det som väntas att de inte har en playlist på mer än 10-12 låtar per dag. Jag ser mig relativt friställd från allt detta eftersom jag bara lyssnar på radio på jobbet och numera i bilen (råkade sälja min gamla med cdspelare) och övrig tid lyssnar jag på "handgjord" musik. Sådan musik som innehåller instrument. Sånt som har en text som betyder något för någon någonstans och som inte spånats ihop av ett gäng låtskrivare vars enda motivation för verket är att få en lönecheck. Jag är friställd från detta. Jag kan skilja på skit och gödsel. Jag har ett genuint intresse för musik. Om fler fick höra "handgjord" musik på radio skulle nog andelen ungdomar som intresserar sig för musiken öka och därmed skulle kraven på den musik som produceras öka. Gissningsvis är det detta som Bert Karlsson i smyg vill hindra. Om kraven på det formpressade ökar eftersom det handgjorda håller bättre kvalitet och är lika lättillgängligt så kommer fabriken som tillverkar det formpressade tvingas lägga ner i brist på efterfrågan av dess produkter. Vad jag vill få fram med detta är att genom att stötta popfabriken kväver vi kreativiteten hos nya förmågor samtidigt som vi alla stöps i samma form och till slut står och hjärndött nickar i takt med Linda Bengtzings 60årsjubileumsplatta.
I min värld är det alla föräldrars plikt att mata sina barn med allt annat än mainstream. Mina föräldrar tog sitt ansvar. Jag vet även andra som idag gör det. Det märks på ett av mina jobb där jag arbetar med ungdomar. De ungdomar som har fått uppleva en mångfald av musik på hemmaplan och fått välja sin stil själv har utvecklat intressantare personligheter och verkar trivas bättre i sin "roll" än de som lyssnar på vad än mtv spelar. Att det endast beror på musiken tror inte ens jag på, men musiken är ett sätt för unga (och gamla rävar som jag själv) att hitta något att identifiera sig med. Men att identifiera sig med en lågkvalitativ, oskäggad, billig kopia av den riktiga produkten kan inte vara hälsosamt i längden. Risken finns att ungarna får en formpressad stil och personlighet. För att sätta punkt för detta inlägg om musik (som även i min mening blev en smula långt) vill jag citera Tage Danielsson ur dennes diktsamling "Dikter 1967-1967":

"Strunt är strunt och snus är snus
om än i gyllene dosor
Men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor

En vacker vers som blev till grus
En illusion som brast
Ty rosor i ett sprucket krus
kan vara utav plast"


(Jo just det: Inget ont om Gessle heller för den delen. Killen kan lira även om han sällan visar det, skriver en del låtar och har lyckats hålla sig flytande i 30 år i pophavet. Kudos!)