En sociokulturell sjukdom

Det är vad jag såg på tv idag. Tv4s talangjakt genom Sverige. Detta är ett i följden av program till för människor som skulle sälja sin själ för att synas i tv. Det är en av de mindre kablarna högen av skit, men högen håller på att vara så stor att den skulle kunna hålla hela Skåne med gödsel till tidernas ände. Var har kvalitetsunderhållningen försvunnit? Finns det någon som uppskattar ett manus idag? De enda programmen som fanns under manusförfattarstrejken i Usa var antingen svenska (utan direkt produktionsvärde) eller "realityshows". Citationstecknen kring det föregående uttrycket är helt och hållet välförtjänta. De som ser på verkligheten som en realityshow (i e De som varit med i en sådan och fortfarande inte lagts in på mentalsjukhus) vet inte riktigt vad det innebär att vara människa längre verkar det som. Åtminstone om man får tro allt jävla skvaller som har blivit så svårt att undvika. Det problem jag ser med hela grejen är att de som visar upp sig i tv för hela svenska folket kanske inte alltid har tänkt igenom vilka deras publik egentligen är. Ett av de bästa exemplen på detta är programmet Big Brother. För er lyckliga jävlar som aldrig kommit i kontakt med detta program på något vis kan jag förklara hur det är uppbyggt. Man tar ett gäng med mentalt labila människor. Dessa ska ha så många sociala problem som möjligt, till exempel nymfomani, sociopati, diverse fobier, ätstörningar osv osv. Minoriteter är väldigt välkomna i sammanhanget också eftersom rasism tydligen har underhållningsvärde. Den ultimata deltagaren för programmet är således en överviktig kvinnlig svart dvärg som blir rabiat när hon varit utan sex i mer än 72 timmar och har en morbid rädsla för köksredskap Slå ihop en svärm med liknande deltagare och stäng in dem i ett kameraövervakat hus där de inte ens får skita i fred. Ge dem onödiga uppdrag för att få dem att sluta bråka, sova, knulla, äta och allt annat som de kan få för sig. Belöna dem med sprit när uppdraget är slutfört. Sänd skiten på primetime tv så alla osäkra tonåringar får se att de inte duger som de är utan måste tappa 15 kilo, operera tillbaks 10 av dem på mer lämpliga platser på kroppen och sniffa lim i nåt år för att uppnå samma sociala status som t ex den där rosingbimbon.
Är det bara jag eller liknar detta det hos kvinnor populära dataspelet sims fast lite mera nedgånget och utan alternativet att ta bort alla toaletter i huset? Har speltillverkarna lyckats bättre med sin variant? I mina ögon har de två punkter som visar på att fallet är så:

1. När spelet är slut producerar det inte en massa degenererade byfånar som svärmar kring alla innekrogar, blir gästbartenders på ishotellet i Jukkasjärvi och grinar ut i pressen när de råkat knulla runt på fyllan.
2. I spelet kan man ta bort alla brandvarnare och få idioterna att sätta eld på sig själva.

Nu vill jag ju inte dra alla "realityshows" över en kam här. Det finns faktiskt de som har ett syfte. Ta robinson till exempel. Tanken var god: Sätt ett gäng av ovanstående kaliber på en ö och se vad som händer. Problemet var att de hade tillgång till både mat och vatten. Det hade blivit betydligt bättre tv om man fick se lite människor under press. Det skulle ha fått vara sänt i tv i 12 veckor eller hur långt det nu var, men när en vinnare är framröstad efter åtskilliga omgångar av onödiga tävlingar skulle tvteamet sätta eld på alla läger och lämna ön med alla deltagare kvar i naturens våld. På så vis skulle vi inte behöva oroa oss för fler B-kändisar, och skvallerpressen skulle återgå till att skriva om Carolas slampiga klänningar.

Nog om detta. Det jag egentligen ville klaga på idag var pollen, men jag sparar det till ett lämpligare tillfälle.