Att lägga ribban på rätt nivå

Jag bör förklara varför jag bloggar här till att börja med. Dels är det eftersom en del av de som läser min andra blogg inte kan engelska särskilt bra och dels är det för att det är onödigt att spy galla över typiskt svenska företeelser när de allra flesta som läser bloggen är från utlandet.
Jag har även ett undertryckt behov av att understryka vissa saker som verkar missas av många och få folk att tänka efter. Mest är det dock för att helt obehindrat få gnälla över allt jag stör mig på utan att behöva bemötas av arga blickar från de som tycker att jag är en komplett idiot.

Första inlägget vill jag dedikera till en människa som heter Dani. Jag måste erkänna att jag hade problem med att välja ett ord här. De som gick genom hjärnan var pojkspoling, brat, finfLos (Dialektord), mupp, osv osv, men jag stannade på människa eftersom det är troligen det mest förolämpande för objektet i fråga. Jag måste gratulera grabben. Han har verkligen lyckats. Han har slagit sig ihop med två andra människor och släppt ett album. Inte nog med att de ser ut som att de kommer direkt från inspelningen av en JC-reklam till sin egen reklamspot utan de lyckas även sjunga varje ton totalt perfekt till sin serieproducerade dynga (eller i vissa fall covers på serieproducerad dynga) som antingen är framställd av inhyrda studiomusiker eller datorer. Stort grattis grabben! Jag påminns om en gammal god progghit av Ebba Grön vid namn "Slicka uppåt Sparka neråt". Den passar väldigt väl in på ditt beteende mot mångfalden inom svensk musik idag. Du stödjer popfabriken genom att vara coverboy för deras formpressade smörja utan en tanke på vad det gör för den spridda publiken i detta avlånga land som lyssnar på vad än rix FM spelar. Jag säger inte att du är ensam som gör det, o nej, och det är just det som är problemet. Alldeles för många nya artister lyssnar för mycket på sina feta skivbolagsdirektörer (Bert Karlsson: känn dig utpekad av SIFO) och för lite på sin egen kreativitet. Visst, det är inte alla som passar för att skriva låtar och dylikt, men visa lite stake och gör något annat än massproducerad skit. Visst det säljer bra, men är det verkligen värt att bli ihågkommen som en nickedocka för skivbolagen? Jag ogillar dig inte som person (Du är säkert jävligt trevlig) men jag förkastar allt du står för. Musiken är till för att förmedla något från artisten till sin publik. Tyvärr har de allra flesta glömt det i dagens musikdjungel. På 60talet fanns inga direkta inriktningar inom musiken. Man lyssnade på allt som fanns. Idag finns väldigt många inriktningar, vilket är väldigt bra, men det finns en inriktning vi klarar oss utan: Mainstream. Denna kategori är slasktratten för allt som låter relativt likadant, inte har några vettiga texter, sjungs av något/några inhyrda "stämbandsprostituerade" och uppriktigt sagt är ett slöseri med hjärnceller att vantrivas av att höra på väg till jobbet.
Nu har vi ju tyvärr inte så tur att Dani är värst av alla. Om det vore så väl så skulle det inte bli mycket värre än att grabben fyller 30 och alla tolvåringar klassar honom som gubbpop och han får ruttna i samma cell som Gessle (Som åtminstone skriver sina egna texter även om det låter som om han låter en tredjeklass på lustgas sitta och spåna ihop grötrim). Nej, tyvärr finns så onda saker som schlagerfestivalen, kvällspressen, Bert Karlsson, MTV och insnöade radiokanaler som är så inställda på att deras publik endast ska höra det som väntas att de inte har en playlist på mer än 10-12 låtar per dag. Jag ser mig relativt friställd från allt detta eftersom jag bara lyssnar på radio på jobbet och numera i bilen (råkade sälja min gamla med cdspelare) och övrig tid lyssnar jag på "handgjord" musik. Sådan musik som innehåller instrument. Sånt som har en text som betyder något för någon någonstans och som inte spånats ihop av ett gäng låtskrivare vars enda motivation för verket är att få en lönecheck. Jag är friställd från detta. Jag kan skilja på skit och gödsel. Jag har ett genuint intresse för musik. Om fler fick höra "handgjord" musik på radio skulle nog andelen ungdomar som intresserar sig för musiken öka och därmed skulle kraven på den musik som produceras öka. Gissningsvis är det detta som Bert Karlsson i smyg vill hindra. Om kraven på det formpressade ökar eftersom det handgjorda håller bättre kvalitet och är lika lättillgängligt så kommer fabriken som tillverkar det formpressade tvingas lägga ner i brist på efterfrågan av dess produkter. Vad jag vill få fram med detta är att genom att stötta popfabriken kväver vi kreativiteten hos nya förmågor samtidigt som vi alla stöps i samma form och till slut står och hjärndött nickar i takt med Linda Bengtzings 60årsjubileumsplatta.
I min värld är det alla föräldrars plikt att mata sina barn med allt annat än mainstream. Mina föräldrar tog sitt ansvar. Jag vet även andra som idag gör det. Det märks på ett av mina jobb där jag arbetar med ungdomar. De ungdomar som har fått uppleva en mångfald av musik på hemmaplan och fått välja sin stil själv har utvecklat intressantare personligheter och verkar trivas bättre i sin "roll" än de som lyssnar på vad än mtv spelar. Att det endast beror på musiken tror inte ens jag på, men musiken är ett sätt för unga (och gamla rävar som jag själv) att hitta något att identifiera sig med. Men att identifiera sig med en lågkvalitativ, oskäggad, billig kopia av den riktiga produkten kan inte vara hälsosamt i längden. Risken finns att ungarna får en formpressad stil och personlighet. För att sätta punkt för detta inlägg om musik (som även i min mening blev en smula långt) vill jag citera Tage Danielsson ur dennes diktsamling "Dikter 1967-1967":

"Strunt är strunt och snus är snus
om än i gyllene dosor
Men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor

En vacker vers som blev till grus
En illusion som brast
Ty rosor i ett sprucket krus
kan vara utav plast"


(Jo just det: Inget ont om Gessle heller för den delen. Killen kan lira även om han sällan visar det, skriver en del låtar och har lyckats hålla sig flytande i 30 år i pophavet. Kudos!)