Natten lägger sig över slagfältet

Den invaderande armén drar sig tillbaka. För tillfället slagna släpar de med sig sina döda och skadade genom skyttegravarna. Men gudarna vet att de under natten kommer att planera ett slugare anfall för att lyckas slå ut den lilla bunker som för tillfället bebos av två mycket trötta, men lättade soldater.
En hyfsad liknelse, men jag är efter denna vecka slutkörd i huvudet och har inte nog med energi till att spåna fram något bättre. Vi vann. Vi var taktiska, sluga, tålmodiga och framför allt förbannade.
Dråpslaget vi fick in idag var avgörande och hade inte kunnat skötas bättre av någon med doktorsgrad i psykologi. Ida ringde till kontoret och bad om hjälp att fylla i papprena till A-kassan för att kunna stämpla upp till fulltid efter det nya schemat. De undrade om vi kunde komma in. Jag nappade direkt eftersom det visade sig att mitt anställningsbevis inte lämnat kontoret heller (hmmm... undrar varför...) och jag kunde passa på och hämta det i samma sväng. Väl inne på kontoret fick vi hjälp av en väldigt glad och sprallig människa som vi haft kontakt med tidigare och tycker väldigt bra om. Medan Ida fick hjälp med att fylla i blanketten småpratade vi om vad det var som fick henne att behöva den till att börja med. Jag var fåordig men konkret och "råkade" nämna att vi talat med facket om detta och att de inte alls var glada över situationen på åtskilliga punkter. Tanken bakom detta var att informationen skulle få sitta och pyra hos denna trevliga kontorist tills någon av cheferna återvände till kontoret och sedan brisera som en vätebomb i en stad tillverkad av wellpapp. Jag kommer troligen att be denna trevliga kontorist om ursäkt för att denne användes som en bricka i min omgång av Risk (eller command and conquer för den yngre generationen). Det är det enda jag egentligen skäms för i hela denna smärtsamma process eftersom jag inte gillar att dra in civila utomstående på slagfältet, men nöden har ingen lag när det gäller verbal gerillastridsföring. Det viktiga i sammanhanget är att det tycks ha fungerat. När vi lämnade kontoret såg vi Idas chef svänga in på sin parkering. Jag gissar att vår spralliga kontorist nämnde för chefen att det nog kan vara dags att göra något åt situationen eftersom de här två verkar mena allvar. De har till och med kopplat in facket. Vi hade nämligen inte ens hunnit hem innan Idas chef ringde och bad om ursäkt för allt som inträffat och förklarade att de gjort fel och skulle ställa allt till rätta så fort som möjligt. Jag svarade med väldigt bestämd röst att en ursäkt duger inte till mycket. "Jag har knappt sovit på tre dygn och mitt magsår har kommit tillbaka avv all den jävla stress ni satt oss igenom och du ber om ursäkt. Tänk om." Vi kommer att kompenseras för den oläglighet de satt oss i, samt att de inte kommer att göra fler misstag. Det var inte ett krav från min sida. Det var ett konstaterande, vilket jag också förklarade med bestämd röst. Jag tror inte att våra chefer har nog med stake att försöka sig på något liknande inom någon snar framtid.
En intressant effekt av hela denna procedur är att jag verkar ha fått min gruppledare i personalgruppen emot mig. Hon tycker inte att förändringarna blev gynnsamma för gruppen. Hon försökte dessutom få mig att känna mig skyldig för att jag gjort som jag gjort och för att de andra i personalgruppen inte får mera arbetstid. Låt mig sammanfatta. Jag ska alltså känna mig skyldig för att jag inte lät någon som knappt har jobbat i en månad stjäla mina nattskift när jag jobbat på samma arbetsplats i 1½ år. Det lät ganska fånigt i mina öron så jag valde att inte bry mig om det. Om jag ska vara tvungen att må dåligt för att jag inte lämnar förtur åt någon som står sist i kön när konsekvenserna av detta vore att jag skulle tvingas lämna hus och hem har det gått jävligt snett någonstans längs vägen.
Hur det nu än är så har vi vunnit striden, men de kommer att försöka igen. Det ser man på historien. Tyskarna försökte två gånger. Misslyckades dock bägge gångerna och har nu degraderats till ett gäng sexuellt avvikande tjockisar i lederhosen och med konstig musiksmak (inget ont om tyskarna för den delen, eftersom det enda som gör mig till något annat än en tysk i denna utsago är att jag inte äger ett par lederhosen). Förhoppningsvis kommer vi att vinna även nästa slag och få dem att förstå att vi har mäktiga allierade. Om vi inte vinner nästa slag kommer vi antingen att (bildligt talat) tvingas lära oss tyska eller flytta till en annan planet.