En låginkomsttagares återupprättelse

Jag ser den dagen vid horisonten. När arbetarna får anställningstrygghet, lön för arbetade timmar och uppskattning för det jobb de utför. Förklaring följer. Jag har inte sansat mig sedan vredesutbrottet igår, jag har snarare blivit lite slugare och lite mindre brydd. Idag ringde min chef och klagade på mig. Chefen sa att jag i god tid skulle ha lämnat in en protest mot schemat som lagts upp. Jag replikerade med att chefen kanske borde lämna ut schemat i god tid i såna fall. Till exempel de två veckor som står i lagen att det ska lämnas. Jag fick schemat i fredags och det började gälla idag.
Jag blev lite slutkörd av alla argument som flygit mellan oss de senaste dagarna och började tänka att jag orkar rent utav inte med att bråka med de två arslena på kontoret längre. Eftersom de två inte verkar veta hur den andra lägger schemat eller ens vilket schema som ska läggas (ett passande brittiskt uttryck för situationen "They can't tell arse from next tuesday.") tänkte jag att det kan vara bra om någon som vet hur scheman bör ligga tittar på saken. "Vem vet bättre än kommunalarbetarnas riksförbund?" tänkte jag och åkte ner med Ida till stan för att tala med dem. De blev väldigt glada att se oss och bjöd på kaffe och frukt (båda av vilka jag blev tvungen att tacka nej till eftersom all denna förbannade stress har fått mitt magsår att börja spöka igen) och lyssnade på allt vi hade att säga. Till att börja med tyckte de att Ida skulle jobba så mycket som det står i hennes anställningsbevis. Det lät väl ganska rimligt. Sen tyckte de att jag inte borde få jobba 17timmarsskift med 7 timmars dygnsvila. Fair enough. De tyckte även att jag bör få betalt för 17 timmar de gånger jag jobbat så (varannan helg i nästan ett år) och inte för 14 som jag fått hittills. Detta gällde även för nattskiften som varar i 11 timmar och vi får betalt för 8. Hmmm... Den förändringen vore väl acceptabel. De ville även ha kopior av de scheman jag haft hittills vilket jag har skickat till dem idag. Hoppas de blir glada.
Det kommer att bli en trevlig dag imorgon. Min chef har lovat att ringa mig. Jag ser fram emot det. Bara för att få en chans att säga att jag blev less på att bråka med dem och att jag låter någon annan göra det åt mig. Att jag inte kommer att diskutera något med de som står över mig i rang över telefon, utan att de får boka in ett möte eftersom jag är en upptagen man. De borde ju förstå att jag måste hitta något alternativt sätt att försörja mig när de slaktar mig ekonomiskt på det här viset och att det tar ganska mycket av min fritid. Jag kommer även att få en fråga som jag kan tänka mig formuleras ungefär såhär: "Jo, jag hörde att du ville ha en kopia av ditt anställningsbevis hemskickat. Varför det?" Den frågan har jag fyra svarsalternativ till:

1. (The high road): "Nä du vet att vi flyttade ju kort efter att jag blev anställd så det papperet måste ha kommit bort i flytten. Jag upptäckte det när jag städade i mina papper häromdagen.
2. (The "play stupid" cul-de-sac): "Nä jag följde med Ida in till kommunal igår när hon skulle lämna in sitt schema och de ville se vad som stod i mina papper också av nån anledning."
3. (The highway to hell): "Min fackrepresentant sa att det skulle du skita i."
4. (The old dirt track): "Nä jag tänkte att det kan vara bra att ha nåt att torka sig i röven med efter jag har fått spraken för, tro mig, det kommer jag att få."

Undrar vad jag ska välja.

Chefen på mitt andra jobb (som är en kul prick och trevlig att ha att göra med) sa en ganska tänkvärd sak. Han gav som förslag att eftersom de kan ändra min tjänstgöringsgrad utan att konsultera mig borde jag kunna ändra den utan att konsultera dem och inte bryta mot fler regler än vad de har gjort. Jag undrar just vad de skulle säga om jag gick upp på heltid mitt i alltihop.

Den trevliga damen på kommunal gav mig en strimma hopp om återupprättelse (som jag skrev i rubriken). Hon sa att det kan råka bli lite klirr i kassan. Särskilt om det visar sig att företaget retroaktivt måste betala ut tre timmar lön för alla nätter personalen jobbat obetalt. Eftersom mitt schema mestadels har legat nattetid kan det tänkas bli en avsevärd summa pengar. Om det blir så kommer jag att köra till företagets huvudkontor, ställa mig i receptionen och bara le på min lediga tid. Mest så att cheferna får mötas av en nöjd arbetare (vilket jag har svårt för att tro att de sett på länge).
Det vi har mötts av när vi klagat på schemat hittills har varit ett evigt bollande av floskler. "Jag hör vad ni säger och jag ska ha det i åtanke". "Jag ska se vad jag kan göra, men jag kan inte lova något."
Imorgon funderar jag på att slå en smash på de bollar de slagit. "Hör nu vad jag säger. Jag har förklarat att jag inte tål vilken skit som helst, så nu är det dags att ni får se vad jag kan göra. Kommunal kommer att kontakta er under veckan som kommer. Det kan jag lova. Ha även i åtanke att jag stänger av mobiltelefonen från och med nu på grund av mitt magsår som börjat spöka igen till följd av all den stress ni utsatt mig för de senaste dagarna."
Att baka in deras egna floskler i en följd av kvasibegriplig ordbajs bör fungera alldeles utmärkt för att få den typen av däggdjur att förstå vad jag menar. När samtalet avslutats kommer jag att screena de inkommande telefonsamtalen väldigt noga. Är det en människa (eller något snarlikt) som ringer från företaget kommer jag mest troligt inte att unna dem nog med luft till att fnysa innan jag lägger undan telefonen igen.
Jag tror snart att jag når den punkten att jag skiter i om jag har kvar jobbet eller inte så länge jag kan göra livet nog surt för ledningen. Bara att visa dem att om de sätter mig på pottkanten och börjar puttas kommer jag att dra med mig fler än bara mig själv ner i skiten.
Hur det än är så kommer en uppdatering så fort det händer något intressant. Vem vet, jag kanske kan överraska dem. Nu ska jag däremot sova. Det blir en lång dag imorgon. Dessutom jobbar jag kvällsskift om jag inte fått sparken.