Ljus i slutet av tunneln

Jajjemänn. Här sitter man på jobbet mitt i fjärde skiftet på rad. Två kvar efter idag, sen blir det att slappa i två dagar och försöka ställa dygnet till en mera normal rytm igen inför helgens förmiddagsskift. Nästa helg däremot tar jag semester i 11 dagar och försvinner från kartan. Kommer att återvända till det normala livet med betydligt mörkare hy, fler fiskar och större leende. Eller åtminstone ett leende, vilket man sällan ser korsa mina läppar dessa dagar.
Jag lyckades i alla fall ordna betalt för min övertid som jag drog i helgen. Om det var värt det får vi se när lönen kommer, vilket känns väldigt långt borta. Semestern kommer att vara utfattig som vanligt och jag kommer nog knappt att ha råd att tanka bilen så jag kan köra ut till sommarstugan än mindre ta en öl på pubaftonen som inträffar en gång per år.
Angående jobbet kan jag nog säga att de bra dagarna är jävligt bra medan de dåliga känns som om de släpar mig efter en häst. Idag kan vi nog säga är hyfsat medelmåttig. Man får skit när man inte gör som ingen har sagt att man ska göra (bristfällig introduktion) och när man gör som man blir tillsagd får man lika mycket skit. Arsenik eller cyanid? Definitivt cyanid. Snabbare, smärtfriare och framför allt hinner man inte känna av halsbrännan. Jag är så jävla trött i huvudet att jag knappt kommer ihåg vad jag heter. Inte direkt på grund av jobbet utan av allt annat runtomkring kombinerat med jobbet. Jag har försökt halva dagen att få tag på min läkare men hamnar hos en automagisk telefonsvarare där jag först får mata in det nummer jag vill att de ska ringa upp mig på, få det bekräftat väldigt långsamt för att sedan få veta att det inte finns några lämpliga tider då de vill ringa upp mig. Jag svor över detta en god stund innan jag gav upp och skickade ett mail till honom istället, men om allting följer vanlig ordning så får jag inget svar på mailet och står kvar där jag började med magont, halsbränna, stress och en stor portion ilska.

Jag har även mailat med den trevliga kvinnan på Kommunal angående förra höstens eskapader. Företaget har lovat att ändra på alla punkter hon anser vara felaktiga, men vägrar se att någon har förlorat ekonomiskt på situationen. Om de satans sopprötterna kunde erkänna sitt misstag som fick mig sparkad och be mig om ursäkt skulle jag kanske släppa det här, men eftersom de envisas att vidhålla sin oskuld kommer jag att fortsätta slipa mina metaforiska knivar och vänta på rätt tillfälle för nådastöten. Det glada lilla livet på Kommunal sa däremot att hon skulle gå igenom allting innan nästa vecka när hon tar semester. Vi får se hur det blir med den saken.

Den allergichock jag nämnde i förra inlägget har en lång förklaring bakom sig. Jag drar en kortare variant så jag inte hinner tråka ut eventuella läsare.
Lite nu och då råkar jag ut för en kraftig allergisk chock som ingen läkare har lyckats utröna vad det beror på. Jag har inte gett upp hoppet utan har plöjt ner ganska mycket av min lediga tid för att lista ut vad det beror på, mest på grund av att det gör så förbannat ont (när varenda muskel i magen krampar samtidigt som allt innanför sväller blir det lite intressekonflikt om vilka bitar som ska åt vilket håll) och att jag blir totalt utslagen i ett dygn efteråt. En annan tråkig effekt av dessa chocker är att jag, om jag tar den medicin jag blivit tilldelad i den dosering jag blivit anvisad, inte får köra bil. Eller jag får köra eftersom de har tagit bort triangelmärkningen på alla piller, men jag kan rent fysiskt inte släpa mig ut till bilen och även om jag skulle kunna det så har jag reaktionsförmåga och finmotorik som en blind clown med boxarhandskar. I dimma.
Och hur tog jag mig hem från jobbet när det inträffade? Enkelt. Jag lät bli att ta det pillret och koncentrerade mig på de andra tolv som sakta upplöstes i mitt vattenglas medan jag själv höll på att bli galen av den klåda som spreds som en fraktal över stora delar av min kropp. Nackdelen med att hoppa över det pillret är att jag fortsätter vara väldigt illamående och har svårt att somna efter en reaktion. Jag har dock börjat pussla ihop en helhetsbild över vilka situationer som kan framkalla en sådan här reaktion som jag tänker presentera för min läkare den dag jag får tag på honom.

Utöver detta fortlöper mitt patetiska lilla låginkomsttagarliv en dag i taget som vanligt. Varje dag innefattar en skattjakt i mitt huvud efter ett gott skäl att stiga ur sängen på morgonen och en kamp att stänga ögonen och slappna av när jag kommer hem varje natt från jobbet. Skatten blir mer och mer svårfunnen varje morgon på samma sätt som att kampen att somna blir hårdare och hårdare för varje kväll. Jag undrar vad som händer dagen jag inte hittar någon skatt, men ännu mera vad som händer när jag inte orkar med kampen att somna. Det får förhoppningsvis tiden inte utröna, men hopp är till för de som inte vet bättre. Det enda jag har att se fram emot är den elva dagars semester jag nämnde, men med min vanliga tur kommer inte heller den att sluta som planerat. Ljuset i slutet på tunneln är alltför ofta ett tåg.